"Går inte att förstå"

avSofia Ström

En 15-årig och en 16-åring dödar en annan 15-åring – motivet var svartsjuka.

Hur kunde det gå så snett? Hade det kunnat förhindras?

Olof Risberg, psykolog och psykoterapeut, på Rädda Barnen, har inga enkla svar.

Foto: anders carlsson
Olof Risberg

Han har länge jobbat med unga förövare, främst med unga våldtäktsmän.

Hur kunde det här hända?

– Det här går inte att förstå, det går inte att få ihop. Det är en mängd subtila, komplexa faktorer som spelat in på ett väldigt olyckligt sätt.

"Förstod inte konsekvenserna"

– Barn och ungdomar har dålig koll på konsekvenser. Det kommer med mognad och erfarenhet, men även vuxna kan ha sådana svårigheter. Men det är väldigt, väldigt ovanligt att man går över gränsen på det här sättet. Jag tror aldrig ens att jag hört talas om att en så ung tjej har åtalats för anstiftan till mord i Sverige. Det är ett unikt fall.

Just därför anser Risberg att medias bevakning är för omfattande. Både med tanke på offret och förövarna.

Tror du inte att många vill ha ett svar på "hur kunde det här hända", för att undvika att det händer igen?

– Jo. Men det här går inte att förstå, därför tror jag bara att man skapar en onödig oro hos exempelvis tonårsföräldrar.

"Vi måste bry oss"

En naturlig del i många tonårings liv är att fjärma mer eller mindre från sina föräldrar. Hur ska man kunna veta vad som pågår och undvika att de hamnar i en parallell verklighet utan rätt och fel?

– Märker man att ens barn döljer mycket och drar sig undan, så måste vi förstå att vi ska lägga oss i. Barn är barn och vuxna är vuxna. Vi måste bry oss. Kanske kan man ta kontakt med andra föräldrar och ha ett litet nätverk för att ha lite koll på vad som pågår – på ett sätt som inte kränker ungdomen, säger Olof Risberg.

Inse sin skuld

De två ungdomarna som åtalas för mordet på Therese Johansson Rojo döms förmodligen till sluten ungdomsvård. Vilken typ av behandling väntar dem?

– Jag vet inte hur de ställer sig till det som hänt. Men det viktigaste, och det man börjar med, i liknande behandlingar är att få förövaren att förstå och inse att "det här har du gjort". Att att se till att förövaren inte minimerar sin skuld. Det gör man naturligtvis på ett kärleksfullt och respektfullt vis, men med ett stort allvar.

Sedan fortsätter behandlingen genom att man arbetar med konsekvenser, empati med andra, självbild, självkänsla, respekt och hänsyn.

– Om de döms till maxstraffet fyra år, så finns gott om tid för behandling. Och krävs vård efter det så går den att förlänga, säger Risberg.