Låglönejobb, hårt slit - och frihet

Foto: "SO HELP ME GOD" Efter intervjuer, tester av språk- och historiakunskaper, samt några års uppehållstillstånd kan man bli amerikansk medborgare. Detta sker under högtidliga former i en ceremoni, där man tillsammans svär trohetseden.
Foto: BOR I EN TVÅA Barnen Pyiat och Sandar fnittrar åt en sagobok hos mamma Moe Moe. Zaw (t h) bor hos sin brors familj.
NYHETER

I Bronx träffar vi ett annat öde: Zaw Wint från Burma. Vi kryssar ett bra tag bland gator med likadana höghus i sten innan vi hittar rätt adress. Det är inte världens tryggaste område: byggnaden skyddas av ett gallerstaket, porten är ständigt låst och vi måste ringa till Zaw för att bli insläppta. Här delar han en liten tvåa med brodern Ye Kyaw Swa och dennes familj.

Det är trångt, inredningen bara av det allra nödvändigaste: soffa, bord, några mattor - sådant som IRC möblerade med när familjen kom. Tv och dator har de köpt själva.

Zaw och brodern bodde flera år som flyktingar i lägret Ratchburi utanför Thailands huvudstad Bangkok, tält på tält i långa rader fyllda av 1 500 flyktingar från Burma.

"Du förväntas ta jobb, även om det inte är välbetalt eller i närheten av din tidigare anställning."*

När vi träffas har Zaw levt i Amerika i 14 månader. Den 29 mars förra året kom han till Bronx med allt han ägde - kläderna han bar på kroppen.

Han är kontorist på ett importföretag. Visst, det är ett hyfsat jobb - fast egentligen är den unge mannen inställd på en helt annan framtid och han känner sig överkvalificerad. Men den thailändska högskoleexamen verkar inte imponera i Amerika.

Precis som andra flyktingar är Zaw hänvisad till låglönejobb och som nästan alla har han haft flera sådana det första året, som hjälpreda på sommarskola och vakt på varuhuset Macy. Brodern började som diskare på en japansk restaurang. Nu är han anställd på en firma som installerar soltak. Svägerskan Moe Moe har hittat ett enklare arbete på en juvelerarfirma.

Frivilligorganisationernas flyktinghjälp - tre månadshyror och matpengar lika länge - var tillräckligt för att familjen skulle nå en tillvaro där de kunde stå på egna ben.

Zaw säger att han och familjen lever som fria människor här: i Amerika är de inte främlingar utan som alla andra, ännu ett par bitar i den stora mosaiken.

Men det nya livet är också hårt. Flyktingarna måste själva ta sig in i samhället, aldrig ligga till last.

Zaws liv i det nya landet handlar mest om att arbeta, att få ihop pengar till mat och hyran för den lilla lägenheten, 6 720 kronor i månaden. Lönen, knappt 12 000 kronor, räcker sällan månaden ut.

Nöjen måste vara gratis, som joggingrundan i Central Park, eller promenaderna längs berömda Broadway.

"USA är känt som ett land av möjligheter för dem som arbetar hårt. De flesta amerikaner anser att det viktigaste är att vuxna arbetar hårt för att försörja sig själva och sina familjer snarare än att vara beroende av bidrag från myndigheter." *

Den språkliga barriären är större än vad han väntat. Zaw hade ju läst engelska i många år, men uttalet som fungerade i Thailand duger inte lika bra i Amerika.

För att få bra uttal och lära sig de viktiga orden behöver han samtala med amerikaner som de pratar med varandra. Men några "riktiga amerikaner" känner han inte.

Bronx, säger Zaw, är långt, långt ifrån det Amerika han läste om i böcker.

- Här bor många fattiga. Och ibland går det dagar utan att jag ser en vit människa.

Och ändå finns alltid hoppet: kanske kan han skaffa sig en utbildning, ett bättre jobb och sedan: återvända till det Burma som drev honom på flykt.

Och visst finns de som lyckas.

De flydde från Burma

Maria Trägårdh, Bo Lidén