"En befrielse att få veta vem som sköt Olle"

NYHETER

Mördade polismannens ex-fru lyssnade på Arklöfs berättelse om Malexander

1 av 3
"slipper ovissheten" Heléne Borén läser Aftonbladets artikel från i går där Arklöf berättar hur han sköt hennes man. Samma ord fick hon själv höra på en inspelning. - Det känns som en upprättelse, vi slipper gå i ovisshet, säger hon.

HUSKVARNA

Heléne Borén, 43, och hennes döttrar hade gett upp.

De trodde aldrig att de skulle få veta.

Hur flickornas pappa dog. Om han bad för sitt liv. Vad som verkligen hände den där försommardagen på vägen i Malexander.

För en månad sedan hörde de Jackie Arklöf själv berätta.

- Vi ville höra hans egna ord. Nu slipper vi leva med ovissheten och frågorna - det känns som en stor lättnad, säger Heléne Borén.

Vi sitter i det inglasade uterummet på baksidan till huset i Huskvarna. Det är åter sommar. Flickorna, polismannen Olle Boréns döttrar, Cecilia, 17, och Sara, 14, har sommarlov, liksom deras mamma, Heléne Borén, som jobbar som förskollärare här i staden.

Tre år har gått.

Och det är en helt annan kvinna som sitter mitt emot mig än den jag mötte under rättegångarna i Stockholm, för två, två och ett halvt år sedan.

Ansiktet, ögonen - och rösten - har fått liv igen.

Förra sommaren flyttade Heléne och döttrarna hit till Huskvarna från lilla Karlsborg, där de bodde tidigare.

Tillsammans med Helénes sambo Göran har de format en ny vardag, med nytt jobb, nya skolor, nya relationer, för att kunna gå vidare i livet.

"De har ingen pappa"

Även om sorgen och saknaden och tankarna finns där.

- Det går inte lång stund utan att jag tänker på Olle. Mina barn har ingen pappa - jag vet det, men jag kommer aldrig att kunna ta det till mig, säger Heléne.

Hon och Olle hade precis separerat när morden skedde. I 23 år var de tillsammans. Bara tre månader tidigare hade hennes mamma dött, 57 år gammal. Flickorna var bara 11 och 13 år när deras pappa mördades. I dag har Heléne svårt att förstå hur hon orkade.

- I går kväll gick jag och tänkte - hur klarade jag av allt det här? Det känns overkligt. Har detta verkligen hänt oss? Så kan jag känna ibland.

Under de två rättegångarna väntade hon och döttrarna och de andra anhöriga förgäves på att Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöf skulle berätta vad som verkligen hände de där sista minuterna i Malexander.

- Olle och Robert hade blivit kallblodigt mördade - men ingen hade sett något eller hört något. Det kändes så förnedrande. Att de kunde sitta och ljuga inför Olles döttrar, det är svårt att förstå, säger Heléne.

Att inte veta vad som hände, vem som sköt, hur det gick till - om Olle fick lida, om han bad för sitt liv, har varit svårast.

- Man vill veta, in i detalj, hur obehagligt det än är, säger Heléne.

- Det är som en film som spelas upp i huvudet, hur de åker till platsen, hur de blir dödade - men den sista scenen har ändrat sig hela tiden, när man inte visste. Ena gången var det Axelsson som sköt, nästa Olsson eller Arklöf.

Heléne och flickorna hade ställt in sig på att de aldrig skulle få veta sanningen.

- Jag sa till flickorna att vem det var som sköt deras pappa, det får vi aldrig veta. Den ovissheten får vi leva med.

Äldsta dottern Cecilia, som satt med under rättegångarna, funderade många gånger på att skriva ett brev till gärningsmännen, i hopp om att få veta.

Hon skrev aldrig något brev.

Berättade att Arklöf erkänt

Och i juni förra året, bara några dagar efter det att dokumentärfilmen om polismorden i Malexander visats på tv, kom telefonsamtalet från kriminalinspektör Benniet Henricson.

Han ville träffa Heléne och flickorna så fort som möjligt.

- Jag tänkte att nej, nu ska de skriva en bok - och jag orkade bara inte mer. Det hade varit så jobbigt och spänt i samband med årsdagen och filmen, säger Heléne.

Men det var ingen bok det handlade om.

Poliserna kom hem till familjen i Karlsborg. Och de kom för att berätta att Jackie Arklöf hade erkänt och på band berättat vad som hänt på mordplatsen.

Han kan ha spelat död

Att det var han som gick fram och på nära håll avlossade de sista, dödande skotten. Ett i huvudet på Olle Borén, som låg i diket, på andra sidan vägen, skottskadad, men vid liv.

Kanske spelade han död, i hopp om att klara sig.

Och ett i huvudet på Robert Karlström, som låg dödligt sårad bakom polisbilen.

- Jag blev väldigt gripen och ledsen när de berättade hur det hade gått till. Det svaret hade vi ju letat så länge efter. Hur obehagligt det än är, vill man veta vem, säger Heléne.

- Då, när jag fick veta att det var Arklöf, föll allt på plats. Det var den sista pusselbiten.

Bandet med Arklöfs timslånga berättelse fick de aldrig höra då - det var ännu oklart om det skulle inledas någon ny förundersökning med anledning av hans berättelse och därför fick de anhöriga aldrig lyssna på bandet.

Men för bara någon månad sedan, några dagar före årsdagen av morden den 28 maj, reste Heléne och döttrarna till Linköping för att höra bandet.

- Det var något som hade mognat fram, det sista halvåret, säger Heléne.

- Ju närmare årsdagen vi kom desto mer laddat blev det, både för mig och flickorna. Allt kom mycket närmare, tankar som att i dag var det sista gången jag såg Olle, i dag var det sista gången jag pratade med honom.

- Då bestämde vi oss för att vi ville höra bandet.

Tillsammans med Helénes sambo Göran lyssnade de på Jackie Arklöfs egen berättelse om vad som hände.

- Det var viktigt att höra hans egna ord, hans tonfall. Allra helst hade jag velat se hans ansiktsuttryck, men jag såg honom framför mig när jag lyssnade.

- Han lät nästan... ångerfull, tycker jag.

Heléne Borén tvivlar inte på att det Jackie Arklöf berättar är sanningen.

- Nej, det låter väldigt trovärdigt. Det hördes på honom. Det var ingen uppdiktat historia han berättade.

Hon är tacksam att Jackie Arklöf till sist berättade - om nu tacksam är rätt ord - även om det inte på något sätt förändrar skuldfrågan i hennes ögon eller gör det han gjorde förståeligt eller förlåtligt eller mindre grymt.

"Lättare att gå vidare"

- Han står ändå för vad han har gjort. Han kan åtminstone känna lite medmänsklighet, till skillnad från de andra.

Att få veta sanningen har gjort det lite lättare, lite mindre tungt att bära.

- Det var en stor befrielse att få veta vem det var som sköt Olle. Det gör det lättare att gå vidare och leva med den här sorgen, säger Heléne.

- Det känns som en upprättelse för oss anhöriga, att vi slipper gå i ovisshet.

Den för de anhöriga kanske allra viktigaste frågan, om Olle Borén och Robert Karlström bad för sina liv innan de sköts, gav Jackie Arklöf också svar på.

- Det gjorde de inte. Det trodde vi, men de hann aldrig. Man har ju en föreställning om att allt tar mycket längre tid på mordplatsen, men det gick ju väldigt fort. Nu vet vi att de slapp lida alltför mycket, det betyder väldigt mycket för oss.

Heléne Borén känner inget hat - hon känner ingenting för de tre livstidsdömda polismördarna, men hon har svårt att tycka att de en dag ska få komma ut ur fängelset och leva ett vanligt liv.

- Jag trodde att jag skulle känna hat när jag åkte upp till rättegången, men det infann sig aldrig. Jag känner ingenting. De är icke-människor för mig, de är så långt borta, de finns inte.

Avrättades med sin egen tjänstepistol

Alla tre dömdes till livstids fängelse

Aftonbladet i går:

Kerstin Nilsson