Folkligt uppror borde oroa president Putin

1 av 4 | Foto: Petros Giannakouris/TT
Folkmassor jublar i Armeniens huvudstad Jerevan.
NYHETER

Vi har sett det många gånger förr. Folk i det forna Sovjetrepublikerna reser sig mot korrupta och auktoritära ledare.

Medan folket jublar över ännu en fallen makthungrig ledare borde Rysslands president Vladimir Putin vara rejält oroad över det som nu sker i Armenien.

Landets starke man Serzj Sargsian försökte "göra en Putin", avgå som president men ändå behålla greppet genom att fortsätta som premiärminister och överföra mycket av makten till det nya ämbetet. Ryssland president ringde själv och gratulerade.

Putin gjorde samma låtsasbyte när hans två första perioder som president gick mot sitt slut. Han bytte jobb med sin premiärminister Dmitrij Medvedev och såg sedan till att grundlagen skrevs om så han kunde ställa upp i presidentval två gånger till. Ryssarna protesterade men inte i närheten så starkt att Putins makt hotades.

För Serzj Sargsian i den forna Sovjetrepubliken Armenien gick det inte lika bra. Folket accepterade inte hans kupp. Istället ockuperade de torg och gator runtom i landet. Efter en dryg vecka kastade Sargsian in handuken. Även om det ännu återstår att se om han kommer att försöka styra från någonstans i kulisserna.

Kollaps

När Sovjetunionen kollapsade 1991 föddes en rad nya stater ur de forna Sovjetrepublikerna. I nästan alla överfördes den kommunistiska diktaturen till envåldshärskare som tillämpade samma förtryck.

När demokratiska revolutioner föddes i några av länderna i början av 2000-talet var USA och Västeuropa inte sena att stötta dem. Georgien och Ukraina är två tydliga exempel.

När dessa länder dessutom började prata om att bli medlemmar i Nato och EU sparkade Rysslands president Putin bakut.

Han såg det som ännu ett steg i Natos inringning av Ryssland. Att länderna i det forna Östeuropa alla blev medlemmar i Nato och EU kunde han inte göra mycket åt. Länderna var rädda för Ryssland och såg löften om snabbt förbättrad levnadsstandard om man gick över till väst.

Rädd förlora

Men Putin tänkte inte acceptera att hans närmaste grannar, forna Sovjetrepubliker som Ukraina och Georgien gick samma väg. Rädd att hela hans intressesfär snart skulle vara Nato-medlemmar. Rysslands invasionen i Georgien 2008 och annekteringen av Krim från Ukraina 2014 stoppade blödningen.

Det sista Putin vill se är folkliga revolutioner i andra före detta Sovjetrepubliker som Ryssland kunnat fortsätta dominera i därför att de står i beroendeställning till Moskva. Dit hör bland annat Armenien, även om landet samtidigt hållit dörren mot EU öppen.

Om Putin fått bestämma hade han gärna sett att Serzj Sargsian fått fortsätta styra landet. Vad han absolut inte vill se är att en västvänlig opposition tar makten.

Även om USA och Europa numera är långt försiktigare med att erbjuda forna Sovjetrepubliker en väg in i EU och Nato för att inte i onödan reta Putin, så är varje steg de forna republikerna tar bort från Moskva ett hot mot den nya världsordning som Putin försöker skapa.

Riskzonen

Rysslands president vill återuppbygga Ryssland som militär stormakt och internationell spelare. Då måste grannarna vara hans vänner och inte allierade med fiendelägret.

Många av de forna Sovjetrepublikerna behöver han inte oroa sig för. Där sitter sedan årtionden auktoritära ledare som inte försöker ändra på status quo. Men Armenien ligger i riskzonen. Det är inte många år sedan Putin tvingades övertala ledningen att gå med i en ryskbildad tullunion i stället för att skriva på ett associationsavtal med EU.

Läget kompliceras av att Armenien befinner sig i en ouppklarad väpnad konflikt med en annan rysk granne, Azerbajdzjan. En granne som Ryssland exporterat stora mängder vapen till för att stärka sitt inflytande.

Armenien och Azerbajdzjan strider om enklaven Nagorno Karabach som styrs av den senare men där det bor en stor armenisk befolkning. Kriget tog slut 1994 men spänningarna är fortfarande stora med återkommande incidenter och ordkrig.

Ett maktskifte efter en folklig revolt innebär en period an instabilitet där allt kan hända.

Sånt gillar inte Putin.

ARTIKELN HANDLAR OM

Armenien

Ryssland

Georgien

Ukraina

EU

Nato