Skilda – av döden

NYHETER

I dag bär 16-årige Riccardos vänner honom till sista vilan

1 av 4 | Foto: ”De fyra musketörerna” var alltid tillsammans och ställde alltid upp för varandra. På bilden ovan firar de midsommar i Stockholms skärgård 2003. Från vänster: Gorm, Filippo, Alessandro och Riccardo.

De var vänner för livet.

Vänner, i vått och torrt.

Bara döden skilde dem åt.

I dag bär Riccardos bästa vänner ut sin kamrat ur kyrkan, i en kista.

Fyra unga pojkar, på väg att bli män. På väg ut i livet.

Alltid välklädda – och alltid tillsammans, både i med- och motgång.

Nu finns bara tre av dem kvar.

Och just i dag är bördan på deras axlar extra tung.

Dagen före sin sjuttonårsdag dog Riccardo Campogiani, efter att ha misshandlats svårt på en gata på Kungsholmen i Stockholm.

I dag begravs han i Gustav Vasa kyrka. Familjen, som fortfarande befinner sig i djup sorg och chock, har särskilt önskat en begravning i stillhet, bara för de allra närmaste.

”Hade unik vänskap”

För alla andra som också vill ta farväl av Riccardo hålls en särskild minnesgudstjänst i samma kyrka i Stockholm på måndag.

En fond kommer också att startas – en fond till Riccardos minne, mot ungdomsvåldet.

Men för att hedra Riccardo vill familjen Campogiani gärna att Aftonbladet i dag publicerar de här bilderna på honom och hans kamrater, tagna av fotografen Caroline Roosmark.

Hon är själv nära vän med familjen sedan många år tillbaka och hennes son, Gorm Gemicke-Roosmark, 15, var en av Riccardos allra närmaste vänner.

– De här fyra killarna hade en unik vänskap, säger Caroline Roosmark.

– Jag brukade kalla dem ”de fyra musketörerna”.

Oskiljaktiga

Det var Riccardo, Gorm, Filippo Catenacci, 17, och Alessandro Lindblad, 16.

Vänner sedan barnsben.

– Vi är fyra familjer som har känt varandra i 30 år, säger krögaren Alessandro Catenacci, pappa till Filippo.

Och precis som sina pappor en gång gjorde, fann pojkarna också varandra – och har i princip varit oskiljaktiga.

– Det är fantastiskt att de valde varandra, det är ju inte självklart att de skulle bli vänner, bara för att vi vuxna är det.

– De var ju sociala och umgicks med andra också, men det var ändå alltid de fyra, säger Caroline Roosmark.

Hon och Alessandro Catenacci berättar om skratt och skoj, om fyra killar som träffades jämt, så fort de hade en chans – trots att ingen av dem ens gick i samma skola.

– Det gick inte en helg utan att de träffades och de tillbringade semestrarna ihop, säger Caroline Roosmark.

Men ”de fyra musketörerna” var, smeknamnet till trots, inga slagskämpar eller busar, de tillhörde inget ”gäng”. De var vanliga tonårsgrabbar, som gillade musik, att titta på film och spela tv-spel tillsammans, som hade börjat gå ut och träffa flickvänner.

– Det ovanliga med dem var deras djupa och nära vänskap, säger Caroline Roosmark.

– De behövde aldrig fjanta sig för varandra eller spela balla. De hade sett varandra gråta sedan de var små.

– De tog alltid parti för varandra, säger Alessandro Catenacci.

Åkte till Italien ihop

Pojkarna har varit med hans familj i Cortina i Italien, många gånger. Åkt skidor och snowboard.

I somras var de alla fyra med Caroline Roosmark och hennes familj två veckor i Cannes i Frankrike.

Det blev sista resan tillsammans.

– Först var killarna två veckor ensamma i Juan les Pins och vi var så oroliga hur det skulle gå och ringde varje dag. Men det gick fint. De skötte sig så bra, säger Caroline Roosmark.

Det var inte där någon av dem skulle råka illa ut – det var här hemma, på en gata på Kungsholmen, inte långt från familjen Roosmarks portuppgång.

– Det känns som ett hån, säger Caroline Roosmark.

Lägger tv-spel i kistan

Bilden på Riccardo i poolen är tagen i Cannes i somras.

I dag står den vid hans kista i Gustav Vasa kyrka.

Bilden på de fyra killarna i sina snygga skjortor är också tagen i Cannes.

Och just den bilden har Gorm Gemicke-Roosmark valt att lägga i Riccardos kista.

Filippo valde ett tv-spel som vännen tyckte så mycket om.

Efter dödsmisshandeln har pojkarna fått professionell hjälp, men de har också haft ett stort stöd av sina familjer och – inte minst – av varandra.

I dag tar de ett sista farväl av sin vän.

Tillsammans hjälps de åt att bära kistan.

De var vänner.

Vänner för livet.