Cellprovsskandalerna kan få fruktansvärda konsekvenser

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Men man kan inte längre prata om cellprovsskandalerna som enskilda tabbar.
NYHETER

Nu har det hänt igen – 105 kvinnor i Stockholm och på Gotland har fått felaktiga cellprovsvar.

Och som vanligt ursäktar sjukhus och labb sig med mänskliga faktorn.

Nån som råkat klanta sig.

Det är nästan som om man tycker att kvinnor ska ha förståelse för missarna, trots att vår hälsa, våra liv i värsta fall står på spel.

Men man kan inte längre prata om cellprovsskandalerna som enskilda tabbar. Det finns ett systematiskt, utbrett slarv här, som knappast skulle tolereras om det var annat än kvinnokroppar det handlade om.

I Stockholm och på Gotland kan kvinnor nu alltså ha gått runt med obehandlade cellförändringar i två år, övertygade om att allt är finemang i livmodern.

Så sent som i vintras fick även 80 kvinnor i Göteborg felaktiga cellprovssvar innan sjukhuset avbröt samarbetet med laboratoriet, ägt av vårdföretaget Aleris. 2016 tvingades man granska över 10 000 provsvar i Norrbotten där tre kvinnor utvecklat livmoderhalscancer trots att svaren sa att allt var normalt. IVO riktade ingen kritik mot vare sig landstinget eller företaget Unilabs efteråt.

I Västerbotten och Jämtland fick 125 kvinnor fel provsvar 2012, trots att en läkare flera gånger slagit larm om att något inte stod rätt till med proverna.

Det har visat sig att vissa laboratorier inte ens har rätt ackreditering. Ibland har det gått ut felaktiga kallelser till tusentals kvinnor för kontroll. Medan kvinnor på andra håll i landet får vänta fyra månader på testsvaren.

Allt detta kaos kan få fruktansvärda konsekvenser – en kvinna i Östersund som haft cellförändringar i flera år avled till slut i cancer eftersom behandlingen sattes in för sent.

Grundproblemet sägs vara den akuta bristen på cytodiagnostiker, alltså specialister på livmodertester. I dag sitter en person ensam och kollar tusentals prov. Behöver jag nämna att de är löjligt underbetalda? 25 000 kronor i månaden, trots fyra års högskoleutbildning och mångårig erfarenhet i labbrocken. Så mycket är kunskap om kvinnosjukdomar värd.

Ett tag lade man ner Sveriges enda utbildning. Sen saknades det tydligen pengar att starta upp den igen.

Däremot verkar det finnas medel till landstingens cellprovskampanjer.

Kvinnor ska skicka rosa vykort till sina väninnor, cellprovsveckor, tecknade filmer om att rädda livmodern i sociala medier.

Och visst har det gett effekt: fler och fler går och testar sig.

Men hur ska man nu övertyga flickor och lågutbildade, de som struntar i kallelserna, om att detta är viktigt och bra?

I somras kom nya rön på området. En grupp forskare varnade för att livmoderhalscancer plötsligt ökar i Sverige igen. Man hade ingen förklaring. Men mycket tyder på att provtagningen inte funkar som den ska. Resultaten skiljer sig från labb till labb. En ”akut ändring” måste till, enligt forskarna.

Och sen försöker ansvariga förminska cellprovsskandalerna till att handla om ”kvinnors oro”. När det i själva verket är vårt förtroende för vårdapparaten som raseras.

ARTIKELN HANDLAR OM