Oortodoxa lösningar behövs efter valet

NYHETER

Ulf Kristersson är glad att regeringsperioden snart är slut. Det håller säkert många med om.

Men nästa kommer att bli lika glåmig om partierna inte vågar sig på oortodoxa lösningar för att leda landet.

Moderatledaren Ulf Kristersson sa redan i sitt sommartal i helgen att han såg fram emot att den här mandatperioden snart är över.

– Jag och Stefan Löfven må vara oeniga om mycket i svensk politik. Men en sak är vi nog överens om: det är en befrielse att den här mandatperioden snart är över. Den har varit riktigt dålig. Inte en gång till.

Han upprepade det i sitt tal under riksdagens avslutande partiledardebatt.

Han är inte ensam. Sällan har man upplevt en så grådaskig regeringsperiod. Det har delvis berott på regeringens smala bas i riksdagen, inte ens 40 procent av ledamöterna tillhör Socialdemokraterna och de gröna.

Men det beror också på en rad motsättningar mellan de båda regeringspartierna. De delar inte synen på vad som krävs för klimatet, har helt olika uppfattningar om vilken flyktingpolitik som ska gälla, tycker helt olika om arbetstider och ekonomi.

Men för att denna splittrade regerings förslag ska gå igenom krävs stöd av åtminstone ett annat parti. Så när regeringen kompromissat ihop sig själva återstår i många fall ytterligare en kompromiss innan förslaget landar på riksdagens bord. Inte undra på att det mesta blivit gråmelerat.

Min uppfattning är att det är en uppfattning som delas av många. Min uppfattning är också att det finns en beredskap i partiledarkretsen för oortodoxa lösningar på regeringsfrågan efter valet. Just för att skapa en mer handlingskraftig regering än den nuvarande.

Om Alliansen blir större än de rödgröna kommer Ulf Kristersson av allt att döma bilda en regering som hankar sig fram med passivt stöd från Sverigedemokraterna eller aktivt stöd från ett annat parti.

Men om det inte blir så, vilket åtminstone blir fallet om Kristdemokraterna tvingas lämna riksdagen, tvingas idélådan fram.

Det troligaste scenariot är då en renodlad S-regering som i så fall blir den med minst stöd i parlamentet sedan FP-regeringen i slutet av 1970-talet. Den kommer i sin tur att samarbeta med Centern och Liberalerna som båda förklarat att de kan tänka sig blocköverskridande lösningar i ett svårt parlamentariskt läge.

Men de blir alltså inte regeringspartier. Annie Lööf har sagt att hon aldrig sätter sig i en Löfven-ledd regering och Jan Björklund vill helst, i ett svårt läge, se en koalition mellan hela Alliansen och Socialdemokraterna. Men det är varken M eller S särskilt pigga på.

Men regeringsfrågan kan lösas på andra sätt, sätt som vi kanske inte ens kan föreställa sig oss i dag. Den bleka mandatperiod som ligger bakom oss har gjort partiledarna betydligt öppnare för lösningar som inte utgår från de båda blocken.

Viktigt är också att beredskapen att lägga ner rösterna i statsministeromröstningarna efter talmansrundorna kommer att vara stor. De som egentligen är motståndare kommer att vara beredda att acceptera även en antagonist som statsminister för att få en lösning på regeringsfrågan.

Vad händer om Sverigedemokraterna blir största parti är en fråga som jag ofta får. Inte särskilt mycket, är nog svaret.

De kommer av allt att döma fortsätta som vågmästare mellan rött och blått. Men de andra partierna kommer att göra nästan vad som helst för att de inte ska få ett aktivt inflytande över politiken. Och Jimmie Åkesson skulle röstas bort som statsminister innan han ens satt sin fot i Rosenbad. Det blir definitivt 175 röster emot honom.

Det här är Lena Mellin 00:25

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM