Nawar, 19: Jag vill till familjen i Sverige och simma igen

1 av 4

avMira Micic

NYHETER

PRESEVO. Nawar, 19, var elitsimmare i det syriska landslaget.

Sen kom kriget.

I går vandrade han över en åker i södra Serbien.

Hans mål: Strängnäs, Sverige – där hans föräldrar och syskon finns.

Mitt ute på en åker i södra Serbien möter vi en grupp på tolv personer. Alla är från Aleppo i Syrien. Några är släkt, andra har anslutit till gruppen under den långa flykten från hemlandet. Deras mål är att nå Europa och få ett normalt liv där. Två barnfamiljer berättar att de vill till Tyskland. De har just korsat den grekisk-makedonska gränsen och kommit med tåg till den serbiska gränsen. Nu går de till fots till Presevo, där de måste hitta en buss som ska ta dem norrut genom Serbien och vidare till Ungern.

En 19-åring som pratar flytande engelska hjälper till med att översätta vad de andra säger.

Han heter Nawar Arouk och bär på en ryggsäck, det är allt han fick med sig när han ensam begav sig ut på den farliga resan.

Han vill till Sverige. 

– Till Strängnäs. Jag hoppas verkligen att jag lyckas ta mig hela vägen dit, säger han.

Försökte ta flyget

Hans familj flydde sitt hem i Aleppo och finns nu i Strängnäs. Nawars resa började 2 februari 2013 och efter det har han rest ensam genom krigshärdar i Syrien, sedan till Egypten, Turkiet, Grekland och Makedonien.

Under onsdagförmiddagen korsade han serbiska gränsen.

– Jag åkte med allt möjligt, bussar, gummibåtar, gick, jag minns knappt alla vägar, säger han. 

Båda hans föräldrar var läkare i Syrien. Pappa Mounir flydde först efter att ha fått problem med säkerhetspolisen, berättar Nawar. Han hamnade i Sverige och fick senare dit även sin hustru. Deras andra två barn, 17 och 21 gamla lyckades komma efteråt med flyg.

Nawar som blev ensam kvar försökte senare ta sig till Sverige med flyg. Men då var det inte längre möjligt.

– Jag gjorde tre försök, men de stoppade mig. Så jag fick ta den långa vägen, säger Nawar.

Kontakt varje dag

Från Strängnäs följer hans oroliga föräldrar hans varje steg, de har dagligen kontakt via mobilen.

Och de berättar om det nya landet, Sverige.

– De säger att det är ett lugnt ställe och att folk är vänliga. Att de lever ett normalt liv igen. Men att det är kallt, säger Nawar.

I hemlandet var han med i simlandslaget. Simning är hans stora passion.

– Mamma och pappa berättade att det finns en pool i Strängnäs, säger han.

Det glimtar till i Nawars ögon:

– Jag vill verkligen dit och fortsätta med simning. Jag har bestämt mig för att klara det här!

Han har en lång resa kvar framför sig.

Mest orolig är han för hur det blir med Ungern, om han lyckas passera där. I går kväll kom nyheten om nya oroligheter vid serbisk-ungerska gränsen.

Hela flykten har varit förknippad med faror. Även i Serbien är det otryggt för flyktingarna. Medan vi pratar börjar en taxichaufför skrika hotfullt mot en småbarnpappa som ifrågasatt det hutlösa priset för en kort taxiresa.

Nawar håller sig lugn.

Nioåriga kusinen sköts

Han berättar att det svåraste minnet från kriget är när hans lilla kusin Nora dödades. Hon var nio år gammal när hon träffades av en missil som kom in genom lägenhetsfönster.

– Hon var nio år… Och sedan sa de att missilen avfyrats av misstag. Vad dog hon för?! Varför?

En annan syrisk man som går intill oss medan vi pratar säger:

– It’s just a war.

Nu har vi nått till bussarna. Nawar vänder sig och säger:

– Nu måste jag gå. Det här måste jag lyckas med!

ARTIKELN HANDLAR OM