Mejla

Hateff Mousaviyan

Om krogkonkurser och olika grader av förtvivlan

Publicerad:
Uppdaterad:

I onsdags gick min favoritrestaurang i konkurs. De tyade inte mer, de ödmjuka killarna bakom SAV. Alla avbokningar som skedde till följd av coronapandemin blev till slut för påfrestande för deras ekonomi.

– Det är ingen restaurang man gör gigantiska pengar på. Det var vårt livsverk, vårt skötebarn, så alla pengar vi tjänat har vi återinvesterat i företaget. Det är inga höga löner och därför har vi inte haft en buffert för att klara en kris som detta, förklarade Alexander Fohlin, SAV:s ena ägare, när min kollega intervjuade honom i samband med beskedet.

 

Det känns tråkigt att behöva säga det alla redan misstänker men: det här är förstås bara början. SAV är långt ifrån ensamma om att drabbas av den rådande situationen. De kommande veckorna kommer livsverk på livsverk tvingas tacka för sig. Finkrogar, kvartershak, närlivs, you name it. Ivägsvepta med vinden, som om de aldrig gavs en chans.

Och det värsta av allt är att det, en bit längre fram, förmodligen väntar ett liknande fritt fall för resten av samhället också.

I en intervju med Expressen kallar Stockholmskocken Niklas Ekstedt restaurangbranschen träffande för “kanariefågeln i alla ekonomier”. 

– Vi är den bransch som påverkas av alla konjunkturnedgångar och händelser först, menar Ekstedt.

 


Kanske är det därför som jag hittills har haft svårt att fullt ut känna med alla dessa restaurangägare som nu går på knäna?

Vetskapen om att ett annat, mer utbrett lidande står på vänt har gjort mig en smula cynisk. Detta lidande, låt kalla det, kommer att slå som allra hårdast mot samhällets svaga.

 

För i ett worst case scenario är det inte restaurangbranschen jag är som mest orolig för. Ej heller är det kulturarbetarna eller egenföretagarna. 

Ska man prata klass (vilket man ändå borde) finns det grupper i samhället som är långt mer utsatta än dessa duktiga drömjägare. Människor som inte har en röst. Människor som inte kommer ha ens en promilles chans att kunna resa sig ur askan igen.

 


Jag hör hur jag låter. Det är inte så värst sympatiskt att spela ner någon annans känslor, men det är åtminstone transparent. Det är såhär jag har gått runt och tänkt, i all min enfald. Att man måste försöka hushålla med sin empati, spara den tills den verkligen behövs. Att liksom öronmärka medlidandet och plocka fram det om pandemin, gud förbjude, skulle bryta ut i de grekiska flyktinglägren eller i tredje världens slumområden. Typ så.

I ett tafatt försök att bekräfta denna hållning har jag på sistone skämtat mycket om hur en del hanterar sin coronaoro sämre än andra. 

 

På sociala medier har framförallt vissa kulturarbetare varit duktiga på att utmåla sig själva som offer för Egyptens tio plågor, när det i själva verket kanske inte gick svinbra för deras separatistiska pärlplatteförening till att börja med.

 

Sådär ska man inte hålla på. Jag vet. Men jag kan inte rå för det. 

Ibland sipprar den inre monologen ut, vare sig man vill eller inte. 

 

Som en dag förra veckan, då jag stod och pratade med några vänner inne på Kaffebaren. Jag vet inte varför jag tyckte det var en god idé att vädra min åsikt om att det “inte är en mänsklig rättighet att driva vegansk pantomimteater” just där och då. Men i samma sekund som jag sa det tystnade hela lokalen. Som på beställning.

Hur mycket jag än försökte släta över det genom att prata vidare om lyxproblem och privilegier fortsatte det att vara knäpptyst runt omkring mig.


Publikfiaskot på Kaffebaren är väl priset jag får betala när jag håller på och relativiserar andras oro.

Innerst inne lider jag naturligtvis också med kulturarbetarna, egenföretagarna och restaurangägarna. Att påstå något annat vore en lögn. De är anledningen till att jag över huvud taget valde att flytta hit för snart 10 år sedan.

 

Den gymnasiala trotsigheten jag berättar om här är förstås bara en försvarsmekanism, ett sätt att försöka hålla känslorna i schack.

Jag inser att jag gjorde ett misstag när jag ställde oro mot oro. Det finns så klart ingen som helst poäng i att gradera olika eländen.

 

När kulturstaden Malmö nu strippas bar på allt som en gång gjorde den attraktiv kan man inte hålla på och hushålla med sin medkänsla, sådär som jag gjorde. Medkänslan får räcka så långt den räcker, och när den inte längre räcker får man försöka hitta mer någon annanstans. Så enkelt är det.

 


Ögonblicket då jag mjuknade i tanken kom så sent som häromdagen, efter att ha läst en intervju som Harvard Business Review gjorde med den amerikanske författaren David Kessler.

Kessler har tidigare skrivit mycket om förtvivlan och sorgehantering, och reportern som intervjuade honom ville gärna höra om hans funderingar kring den omfattande coronaoron.

– Jag tror inte att vi har förlorat vår känsla av generell trygghet på det här sättet tidigare. Individuellt eller i mindre grupper har folk känt av det. Men på det stora hela är det här nytt. Vi sörjer på ett mikro- och makroplan, säger han.

 

Vidare menar David Kessler att det är okej, och dessutom fullt rimligt, att känna flera små och stora sorger samtidigt.

Förtvivlan är en månghövdad hydra

Att vi blir ledsna när våra favoritställen tvingas gå i konkurs är bara en i mängden av alla sorger vi påverkas av just nu.

 


Niklas Ekstedt, kocken som sa det där om att restaurangbranschen alltid drabbas först av konjunkturnedgångar och den här typen av händelser, är övertygad om att branschen kommer att studsa tillbaka igen. Det har den alltid gjort.


– Jag har jobbat i restaurang i 20 år. Kockar, servitörer väljer det här yrket för vi gillar att kriga och överleva och klara av jobbiga situationer. Även om vi drabbas första och hårdast så kommer vi vara dom som kommer ur det här starkast, säger Ekstedt i en intervju med Expressen.

 


Platt, måhända, men jag har en soft spot för den här sortens återhämtningsförmåga hos folk.

Tiden vi har framför oss nu är en stor prövning, inte bara för de utsatta människorna och branscherna, utan för oss som tänkande individer. 

Det här med behöva lära sig att jonglera flera sorger samtidigt är tufft. Det kommer komma stunder då det känns för jävligt, stunder då du undrar hur vi någonsin ska kunna återskapa det som en gång var. 

 

Men när vi väl får bukt på viruset och sakta börjar arbeta oss tillbaka igen gör vi det med vetskapen om att ingen, verkligen ingen, ville ha det såhär. Alla kommer att ha förlorat något de höll kärt. Krisen var vår och det kan ingen ta ifrån oss. Ur den känslan kan vi åstadkomma underverk.

Förhoppningsvis. Förhoppningsvis. Förhoppningsvis.

Av: Hateff Mousaviyan

Publicerad: