Rysk ilska höjer temperaturen på Svalbard

Av: TT

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 11 | Foto: Jonas Ekströmer/TT
Barentsburg är ett ryskt gruvsamhälle som ligger på den norska ögruppen Svalbard i Arktis. Här bor omkring 500 personer som främst jobbar med turism eller gruvdrift.

När isarna smälter på Svalbard ökar de storpolitiska spänningarna. En olönsam kolgruva och satsning på turism har blivit symboler för maktkampen på den arktiska ögruppen.

Kilometer efter kilometer av snötäckta vidder passerar när skotern arbetar sig fram genom den arktiska vildmarken. Här och var bökar en ren på jakt efter mat men annars är det inte mycket som stoppar blicken från att vandra mellan de spetsiga fjälltopparna.

Plötsligt stiger en mörk rökstrimma över det bildsköna landskapet.

Här – som en kapsel frusen i tid och rum i Norra ishavet – ligger en rysk bosättning med omkring 500 invånare. På Svalbard finns endast fyra mil väg och det går bara att ta sig hit till Barentsburg med skoter på vintern och båt på sommaren.

– Det var lite konstigt i början. Men nu har jag bott här i snart fem år, säger Ivan Velichenko till TT:s utsända i Barentsburg.

Olönsamt kol

Det ryska statliga företaget Arktikugol har i årtionden bedrivit gruvdrift i Barentsburg. Men kolet har blivit en allt mindre lönsam affär. I stället satsar man – precis som i Longyearbyen sex mil bort – allt mer på att locka besökare. För att lyckas med det har det nedgångna samhället fått sig en rejäl ansiktslyftning. Och numera jobbar nästan lika många med turism som i kolgruvan. Den senare sköts främst av ukrainare.

– Vi har en perfekt mix av det forna Sovjetunionen här. Men vi försöker att inte prata så mycket politik. Du vet, det här är en ö och det finns ingenstans att fly, säger 32-årige Velichenko som jobbar på gruvföretagets turistavdelning.

Det sovjetiska arvet manifesteras tydligt genom ett betongmonument med texten "vårt mål är kommunism". Strax intill blickar världens näst nordligaste Leninstaty ned mot den dimtäckta hamnen. Där lägger kryssningsfartyg till om sommaren. Och ett par gånger i månaden kommer en båt med mat och byggmateriel.

– Vi hoppas få en större livsmedelsbutik där vi bättre kan förvara grönsaker. All vinst går till att rusta upp, så att besökare och lokalinvånare ska trivas. Barentsburg är Rysslands huvudstad på Svalbard och viktig för Moskva.

Storpolitik

Och det är inte bara förra årets 37 000 besökare som har vänt blicken mot Barentsburg. Det är också en skådeplats för storpolitik.

Rysslands intressen på Svalbard har främst kretsat kring ekonomi och forskning samt indirekt också kring säkerhetspolitik. Enligt Svalbardtraktaten får öarna inte användas till militära ändamål och det har varit viktigt för Moskva att vara på plats för att kontrollera att det efterföljs.

Svalbardstraktaten erkänner Norges suveränitet men ger också medborgare i de länder som har skrivit under avtalet rätt att bedriva näringsverksamhet samt ägna sig åt jakt och fiske på samma villkor som norrmän. I februari var det hundra år sedan fördraget trädde i kraft. Innan betraktades Svalbard som "terra nullius" – ingenmansland, ett arktiskt vilda västern om man så vill. Men efter 1920 har Norge och Ryssland varit de viktigaste aktörerna.

Rysk kritik

Lagom till hundraårsjubileet skrev Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ett argt brev till Oslo. Han är missnöjd med hur Norge styr över Svalbard och menar att begränsningar i helikoptertrafik och nya naturreservat utgör hinder för rysk näringsverksamhet. Den omstridda fiskevärnszonen får sig också en känga.

Kritiken är återkommande. Norska företrädare framhåller att begränsningar sätts upp av miljöhänsyn och att alla behandlas lika.

– Ryssarna hävdar en dold agenda, en påstådd vilja från Norge att begränsa den ryska närvaron. Vissa aktörer kopplar också den politiken till Natos och USA:s intressen i regionen, säger Katarzyna Zysk, professor i internationella relationer vid norska institutet för försvarsstudier.

– Ryssland har tydligt signalerat att man vill upprätthålla och stärka det ryska fotfästet på Svalbard, som en viktig del för landets positioner i västra Arktis. Alltså ligger intresset främst i själva närvaron, oavsett om det är ekonomiskt gynnsamt eller inte.

Rustar upp

I takt med att klimatförändringarna får isarna att smälta stiger spänningarna mellan västländer och Ryssland i Arktis. Det ökade intresset för nya sjövägar och orörda naturresurser märks inte bara genom USA:s president Donald Trumps lust att köpa Grönland.

Ryssland har förstärkt sin arktiska brigad vid baserna på Kolahalvön. Också Norge har rustat upp och stod 2018 värd för den stora Natoövningen Trident Juncture. Rysslands annektering av Krim och militärövningar i arktiska vatten har fått Svalbard att segla högre upp på försvarsalliansens dagordning.

– Sedan 2008 har Ryssland i vissa perioder antagit en mer konfrontativ linje och kommit med skarpare kritik mot Norge. I juli samma år meddelade det ryska försvarsdepartementet att Nordflottan skulle "återuppbygga" sin permanenta närvaro i Arktis, inklusive patrullering av området kring Svalbard, säger Zysk.

"Goda grannar"

Men de geopolitiska spänningarna märks inte särskilt mycket på marken. Ivan Velichenko försöker att inte oroa sig över risken att hamna i kläm mellan länder med strategiska intressen i Arktis.

– Visst skulle något kanske kunna hända, men det får politikerna hantera. De bor inte här, men bestämmer allt ändå. Vi lever våra liv som vanligt och följer bara vad huvudstäderna bestämmer, säger han.

Sysselmannen Kjerstin Askholt, den norska regeringens högsta representant på Svalbard, känner sig alltid välkommen till det ryska gruvsamhället. Varannan månad träffar myndigheten företrädare för Arktikugol och det finns såväl kulturellt som idrottsligt utbyte mellan Longyearbyen och Barentsburg.

– Vi har en god relation med ryssarna. Med det sagt så är det inte så att vi inte har diskussioner, men det har vi med Store Norske och andra företag också. Som miljömyndighet ligger det i sakens natur att vi inte alltid är överens, säger hon.

– Men vi överlåter politiken till Oslo och försöker att vara goda grannar.

Publicerad:

LÄS VIDARE