De gömda kvinnornas nya motstånds­rörelse

Aftonbladets Kerstin Weigl har följt en utsatt grupp som inte kan synas – men vill sätta spår.

  • Kerstin Weigl

De kallar sig Gömda kvinnor.
De fick samhällets hjälp att gå under jorden och måste leva på hemlig adress och med påhittad livshistoria.
Nu protesterar de mot systemet.

Första gången väntade hon till sen kväll med att gå ut. På Coop köpte hon åtta gravljus. Skylten gick att luta mot ett järngaller och med de tända ljusen påminde den om en altartavla. Hon hade textat med pennan hon märker barnkläder med. Bokstäverna var för tunna men hon hoppades att strecken hon dragit med färgpenna skulle lysa upp budskapet lite: VI ÄR 800 KVINNOR SOM LEVER GÖMDA.

Under våren sattes protestskyltarna upp. Sedan ringde de gömda kvinnorna media och berättade: ”Det är vi som har gjort det här.”

Det var fem plusgrader i Luleå. Hon hade tänkt ut en central plats där kommunpolitiker passerar. Hon vet inte om någon läste, budskapet var gåtfullt dessutom, hur då ”gömda”, vilka kvinnor, varför ”tystade”? Nästa dag var skylten borta. Ändå kände hon sig upplivad.

Hon heter Jonna (eller jag har vant mig vid att kalla henne det, i domar och dokument står ett annat namn). Jonna hade hört mig intervjua gömda kvinnor för Aftonbladet. Hon ringde mig och frågade om jag kunde hjälpa henne få kontakt med andra som hon. Det var så det började.

Ett hemligt fotfolk. De slitna skorna är symbolen de gömda kvinnorna valt för sina aktioner. De ska föra tankarna till en osynlig befolkning, som finns men inte får synas.

Foto: Magnus Wennman

Därför går fyra månader senare en kvinna med en väska innehållande tolv skor på Riksgatan i Stockholm, riktning Drottninggatan. På bron blåser kallt. Kvinnan stannar och tar med långsamma rörelser fram ett par skimrande stövletter och två par små barnskor ur påsen. Hon placerar dem med eftertanke på marken och granskar resultatet. De osynliga barnen ser ut att ha vara på väg mot Rosenbad då de upplöstes i luften medan kvinnan kanske hoppat baklänges ner i Strömmen, vem vet. Skorna är jämnt silverfärgade. Magnus Wennman fotograferar intensivt. En skyddsvakt vid ingången till riksdagen har följt oss med blicken, nu kommer han fram. Vad vi håller på med? Jaaa, kvinnan där borta ska ställa fram… några skor är det. Vakten funderar. En installation? Ja, så kan man se det. Han lyser upp: Är hon känd?

Nej. Det kan man inte säga. Hon är inte känd.

Jag har sedan oktober förra året haft kontakt med 27 kvinnor som har eller har haft skyddad folkbokföring vilket betyder att de inte syns i några register. Hotbilden är så allvarlig att de beviljats det näst högsta skyddet man kan få i Sverige. Inte ens myndigheter vet var de bor. Posten förmedlas via Skatteverket.

Omkring 800 kvinnor i Sverige lever på samma sätt gömda, de flesta från en hotfull och våldsam exman. Deras överlevnad hänger på att deras personuppgifter inte läcker: de kan inte beställa på nätet, bli medlemmar i en förening, stå i bostadskö, ta banklån. På vårdcentralen måste läkaren skriva pappersjournaler och handskrivna recept. Ändå blir kvinnorna hittade.

En kvinna berättar att socialtjänsten angav hennes adress i ett brev till hennes psykiskt sjuke exman. De tyckte att det var ”pappans rätt” att få veta. Det ansåg inte polisen som utredde dödshoten mot kvinnan. En annan kvinna hittades efter att förövaren lagt ut en falsk efterlysning på Facebook. En tredje flyttade utomlands men hennes ex skickade ett paket via Skatteverket och kunde sedan spåra paketets väg på nätet.

De gömda kvinnorna berättar oerhörda saker för mig. Varje gång jag kontrollerar uppgifterna visar de sig vara sanna. En kvinna berättar att hon iscensatte sin egen begravning för att få leva ifred. Fyra av dem jag talar med planerar att bosätta sig utomlands.

Det är ju inte bara jag som tvingats offra mig och lämna allt på grund av vad någon annan gjort

De har ändrat utseende och bytt namn, bytt barnens namn, ändå avslöjats på nytt. En kvinna flyttade sju gånger på sex år. Några har levt gömda länge, en kvinna gick under jorden för 30 år sedan. Hon säger att nästan ingenting har blivit bättre för gömda kvinnor. Hon har börjat skriva ner sin livshistoria för sina barn och barnbarn.

Av de 27 kvinnorna träffar jag tre i deras nya hem. Ett tiotal talar jag med i telefon. Alla svarar på mejl, några backar ur, kvinnor som kommit på fötter, skapat nya liv men utan att ha bearbetat sina upplevelser, ”jag är så rädd för vad som händer om jag öppnar upp mig.” De ber om ursäkt. De tackar mig. ”Jag hoppas så på att någon lyssnar som behöver lyssna så att ingen annan behöver gå igenom det jag gjorde.”

Protesterna har följts upp med artiklar i en rad tidningar – det är kvinnornas taktik för att nå ut.

Jag lyssnar och häpnar över en skuggvärld. Barn som är livrädda att säga fel namn och röja familjen, som inte kan använda sociala medier eller gå med i en fotbollsklubb. Måste det vara så? Kvinnorna har bedömts leva i livsfara men måste själva ansvara för sin säkerhet, och barnens.

Jag ringer myndigheter, departementet och organisationer. Alla beklagar. Någon samlad kunskap finns inte om personer som gått under jorden. Ingen har tagit reda på hur skyddet fungerar, hur de gömda barnen klarar sig, vilka kvinnorna är, hur många de är, hur länge de lever gömda och hur de påverkas. Eftersom de inte kan synas behöver ingen tänka på att de finns.

– Vi är ändå jäkligt många, säger Jonna i telefon. Först tänkte jag inte på att det kunde vara så, jag hade fullt upp med att klara mitt eget liv. Det var när jag hörde poddarna på Aftonbladet om gömda kvinnor som det gick upp för mig: det är ju inte bara jag som tvingats offra mig och lämna allt på grund av vad någon annan gjort. Och då blev jag på riktigt rasande.

I januari blir Jonna vän med Petra, som även hon kontaktat mig. Jag var säker på att de skulle uppskatta varandra; båda skarpa, pålästa, och med mycket humor. En förmiddag i april har vi ett videosamtal på tre som börjar i ett långt gapskratt: det förvirrar mig, sedan fattar jag: det är första gången Jonna och Petra ser varandras ansikten. När de lärde känna varandra var de djupt ensamma, som nästan alla blir när de går under jorden. Kvinnorna måste klippa gamla band. Nya kompisrelationer är riskmoment och bygger på nödlögner om det förflutna. Mellan dem behövde ingenting förklaras. Jonna och Petra hade redan tänkt samma tankar.

Petra hade börjat söka på nätet efter gömda kvinnor. De fortsatte snoka runt på sociala medier, i öppna och slutna grupper för och om våldsutsatta kvinnor och när de trodde sig känna igen något tog de direktkontakt: ”Är du möjligen en som jag…?” Ungefär tvåhundra medsystrar har de hittat. Trettio kvinnor har tackat ja till att ingå i nätverket Gömda kvinnor. De flesta säger nej, de vågar inte, orkar inte. Petra gör en säkerhetskontroll, kvinnorna måste kunna styrka sin historia med dokument.

Sakta växte gruppen, därmed sattes fler lappar och fler plakat upp på allt fler orter, budskap om gömda kvinnor tejpade på väggar, statyer, papperskorgar, sandlådor, en gång spetsat på ett staket. Någon av dem ringer sedan upp en tidningsredaktion och presenterar sig: “Det är vi som har gjort det här”. De låter sig intervjuas om sina liv och systemfelen. Gömda kvinnor har på det viset synts i Karlstad, Borlänge, Mariestad, Linköping, Enköping, Luleå, Kumla, Upplands Väsby, Göteborg.

De skissar på en lista med krav på förändringar. Arbetet går rätt långsamt. Både Petra och Jonna har “dåliga perioder”. Nästan alla gömda kvinnor lider av allvarlig PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Petra får problem med yrsel och får svårt att andas. Jonna mår illa, tappar hår och får utslag.

Jag säger att jag skulle vilja vara följa med på en aktion. Vi behöver bilder, säger jag. Finns det något vi kan filma?

I trappor och parker, på stränder och vid busshållplatser har invånare i hittills sex svenska städer kunnat se spåren efter de gömda kvinnorna.

Det är så Jonnas plan tar form. Hon har sett slagkraftiga fotografier av hundratals röda skor som representerar mördade kvinnor: manifestationerna ska ha börjat i Mexiko. Skorna ställs ut på torg och öppna platser. De skulle kunna göra något liknande, för att få uppmärksamhet i media.

Men rött är dödens färg, säger Jonna. Det ska vara grå skor, fattiga och grå, slitna och övergivna. Jag svarar att jag tror att jag förstår.

Så vandrar vi vidare en tisdagskväll i maj i centrala Stockholm efter kvinnan med påsen för att dokumentera aktionen, eller vad jag ska kalla det stillsamma utplacerandet av slitna skor. Nästa anhalt är Stockholms tingsrätt på Kungsholmen. Kvällshimlen hjärtskärande mörkblå som den blir bara den här tiden på året. Jonna kan inte vara med själv men det finns andra som vill hjälpa till och Jonna har skickat med den här kvinnan en skärmdump, ett foto av tingsrättens fasad. Röda punkter anger var och hur skorna ska stå.

Jag väntar en bit bort och ser tyst på resultatet. Något med de övergivna vardagliga föremålen på fjärde trappsteget griper mig. Plötsligt förstår jag Jonnas vision. Jag tänker på vad som ska hända följande morgonen. Vem som kommer att flytta damstövlarna och de små barnskorna och vart. Att limma fast dem var aldrig aktuellt, har Jonna sagt, det skulle kunna kallas skadegörelse.

Det ska vara grå skor, fattiga och grå, slitna och övergivna

Aktionerna syftar till att få uppmärksamhet kring vad det innebär att leva gömd. ”Gömda och glömda, kallar de det.

Foto: Magnus Wennman

Jag har frågat Jonna vad som for i henne i januari, när hon ombedd av ingen gick ut med en protestskylt i Luleå. Hon sa att hon i själ och hjärta alltid tänkt på sig själv som aktivist. Hon ville engagera sig fackligt men föräldrarna tyckte att en ordentlig arbetare sköter sitt och håller käft. Så fick hon barn, träffade sedan idioten hon gömmer sig för (nästan alla de 27 kvinnorna kallar förövaren ”idioten” eller ”idiotfan” och ingen nämner hans förnamn), flyttade fem gånger, slutligen långt bort.

På något sätt har hon landat, hon har ändrat utseende (”jag har gjort mig grå och tråkig”) och hon har ”accepterat någorlunda” sitt liv förutom på den avgörande punkten att han springer fritt medan hon tvingats ändra på allt. Den vreden går aldrig över. Ska gärningsmannens frihet inte begränsas alls?

Idioten kan kontakta henne på ett gammalt telefonnummer. Det är hennes beslut, hennes strategi. Det är ändå meningslöst att polisanmäla trakasserier som på sin höjd ger bötesstraff. Nu har hon åtminstone lite koll om skyddet skulle paja.

Jonna tror inte att han vet var hon bor men hon vet inte. Därför sparar hon pengar för att köpa övervakningskameror. De kostar upp till 25 000 kronor om man vill ha sådana med med inspelningsfunktion.

Kvinnorna ifrågasätter hur myndigheterna skyddar dem. De föreslår att förövarna begränsas med fotboja.

De gömda kvinnornas historier påminner starkt om varandra, systemfelen upprepas i det oändliga över hela riket. Den vanligaste historien börjar med att hon efter lång tid berättar för socialtjänsten om våldet hemma. Hon och barnen förs till skyddat boende. Myndigheten kräver att hon polisanmäler gärningsmannen, annars kommer man att omhänderta hennes barn. En polisutredning öppnas och läggs ner: åklagare bedömer att bevisningen inte håller hela vägen: tidsangivelserna är vaga och inga vittnen finns. Mannen frias. Kvinnan fruktar hans hämnd. Myndigheterna – socialtjänst och polis – gör en farlighetsbedömning som visar på hög risk för att han kan skada eller till och med döda henne.

Kvinnan placeras på en annan ort och måste kapa banden till familj och vänner. Hon har läkarintyg om mycket dåligt mående men försäkringskassan godtar inte PTSD som sjukdom. Hon har därför ingen inkomst, men ska skapa ett nytt hem, en ny vardag för barnen. Snart ansöker barnens pappa om vårdnad och umgänge. Det får han inte. Så fort domslutet är giltigt lägger han in ny ansökan. Varje utredning är uppslitande för barnen som måste infinna sig för utredningssamtal varje år tills de fyllt 18.

Jag pratar länge med Agneta, som varit i domstol 17 gånger på tio år om vårdnad. Pojken vill inte träffa pappa, de har inte setts på tre år, läser jag i domen. Agneta bekräftar att en man kan kvalificera sig för vårdnad och umgänge fast ”ett visst våld” förekommit. Männens relation till barnen observeras och utreds i socialtjänstens lokaler. (Brukar inte vara svårt att få positiva rapporter efter en kort stund i ett rum med leksaker). I höst är en 18:e rättegång bokad, Agnetas advokat brukar säga att hon ser för stark ut och tingsrätten vill se en ledsen kvinna,

– Men jag vill inte vara ett offer, säger Agneta. Jag kan inte och vill inte visa vad jag känner och sätter på mig smink och en hård fasad.

Vi måste börja prata om de här barnens uppväxtvillkor och synliggöra dem

En av kvinnorna skrev i sitt första mejl: ”Vår historia är lång, men jag berättar gärna. För vi måste synliggöra detta.”

Hon heter Maria Stenberg. Hon har inte längre en hotbild och slipper leva gömd. Hon säger att hennes barn påverkades mycket djupt av erfarenheten, antagligen för resten av sina liv. Det kan och vill hon tala öppet om.

På den tiden gick hon varje morgon in till sin son för att berätta vad som stod i tidningen om våld, död och olyckor. Det kändes bättre att han fick möta världen utanför med sin mamma.

– Jag kunde finnas för honom då, säger hon, för att mildra hans ångest och rädsla.

En gång satt sonen och dunkade huvudet i väggen och sa att han ville dö. Han var sex år gammal.

Maria Stenberg säger att hon är tacksam för varje dag hon andas. Nu föreläser hon om det höga pris barnen betalar när de måste leva med skyddad identitet och i många fall tvingas umgås med sin förövare.

Foto: Magnus Wennman

Rädslan blev vardag. Maria Stenberg säger att hon slutade vara rädd för att dö och levde extra mycket varje dag, tacksam för varje dag hon fått andas.

– Så är det fortfarande, häromdagen satt jag och räknade hur många år till jag måste hålla mig i livet för att mina mindre barn ska hinna växa upp till i alla fall tonåringar. Så att de kan klara hyfsat bra själva men framförallt komma ihåg mig om något skulle inträffa.

Även Maria Stenberg tar upp föreställningen att en kvinna med skydd är en svag och hjälplös Hon satt på möten och blev inte inte lyssnad på. Tjänstemän ville bestämma hur hon och hennes lilla familj skulle leva och bo, ”man kände sig omyndigförklarad”.

Att återta kontrollen och sin självständighet som vuxen individ var viktigt. I dag talar hon öppet om hur det är att leva med skyddad identitet och under hot. Hon föreläser på arbetsplatser om det höga pris barnen betalar när de måste leva med skyddad identitet och i många fall tvingas umgås med sin förövare.

– Det är ett systemfel och det är inte klokt att det inte finns någon forskning om hur barnen påverkas. Vi måste börja prata om de här barnens uppväxtvillkor och synliggöra dem.

Jag önskar att även männens utrymme begränsas, så att de inte kan jaga

Petra är välutbildad men har svårt att få ett arbete på den lilla ort där hon gömts. Svag är hon inte men bitter (”domstolarna skiter i de här kvinnorna och deras barn”) och fruktansvärt rädd att bli hittad av barnens pappa. Han har ingen umgängesrätt.

Jag frågar vad de hoppas uppnå med aktionerna, skorna och de ständiga samtalen med journalister.

– För att visa att vi finns. Jag har levt i en bubbla och tröttnade på det. Jag tycker att vi behöver ett kvinnocenter där vi kan stötta varandra och där kvalificerad kunskap finns.

Vad är det största problemet?
– Barn tvingas umgås med sina förövare. Jag önskar att även männens utrymme begränsas, så att de inte kan jaga. Myndigheterna har beslutat att vi behöver ett starkt skydd, då tycker jag man kan följa upp det med beslut att begränsa förövaren, med till exempel fotboja. Om nu regeringen menar allvar med nollvision för mäns våld mot kvinnor.

Hur ser du på framtiden?
– Det låter kanske överdrivet men ingenting i mitt liv betyder något för mig längre, ingenting, utom barnen. De är det enda som är värt något i mitt liv.

Publisert:

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Gömda kvinnor

LÄS OCKSÅ

Agneta misshandlades – måste betala förövaren

LÄS OCKSÅ

Gömda Lisa hittades sju gånger

LÄS OCKSÅ

Forskaren: Ensamheten är ett jättestort problem

LÄS OCKSÅ

Sofia fejkade sin egen begravning för att slippa exet