Märkligt ointressant

NYHETER

Angie Stones konsert är ett långkok.

Det puttrar på i ungefär 90 minuter.

Utan några märkvärdiga höjdpunkter.

Foto: ALLT ÄR LAGOMT Angie Stone bjöd inte på några överraskningar under konserten på Jazzfestivalen i Stockholm.

Det är tydligen skillnad på soul och soul.

Fansen och Angie Stone själv är väldigt noggranna med att definiera vad som är äkta vara respektive förfalskningar. Samma människor - inklusive Angie själv - tycker givetvis per automatik att den omfångsrika låtskrivaren och artisten som avslutar Jazzfestivalens näst sista dag är the real thing.

Tydliga förebilder

Mycket beroende på att hon härmar förebilder som Stevie Wonder, Curtis Mayfield och Donny Hathaway på ett tydligare sätt än exempelvis Brandy och andra mer lättklädda kollegor.

Jag köper inte resonemanget att Angie Stone skulle göra mer äkta musik än de som omfamnar en mer rastlös, samtida, udda och högteknologisk puls, tvärtom.

Sant är däremot att hon är en synnerligen skicklig traditionalist. Alla hennes tre skivor, från debuten "Black diamond" till senaste "Stone love", är stilfulla inventeringar av gamla rötter och beprövade idéer.

Ingen souldrottning

Uttrycket blir långtifrån lika bländande live, åtminstone inte den här gången.

Bortsett från slutet är spelningen lagomt funkig och lagomt nedtonad. Det är präktigt, mysigt och märkligt ointressant.

Konferencieren presenterar Angie Stone som någon sorts souldrottning.

Det är tyvärr en missvisande beskrivning.

Det finns fortfarande bara en artist som på allvar kan bära upp den titeln.

Hon heter Mary J Blige.

Angie Stone

Markus Larsson