”Jag har inte gått bullbakarkursen”

NYHETER

Helikopterläkaren Karin Sedig om livet och döden och om att vara mormor

Foto: Skenet bedrar Hon kanske ser ut som en rar liten tant men bullar kan hon inte baka och när det kommer till storvulna och självgoda människor kan hon vara allt annat än snäll. ”En gång för länge sedan, jag var ung sjuksköterska då, slog jag till en man som misshandlat sin hustru så svårt att hon höll på att dö. Han fick en ordentlig smäll av mig”, säger hon.Foto: Lasse Allard

Hennes ögon mjuknar och leendet blir ömt när hon talar om Martin. Han är två år och barnbarn. Karin Sedig är alltså verkligen mormor.

Och hon är helikopterläkare. Den kombinationen håller på att göra henne till tv-idol och själv fattar hon ingenting av det.

Foto: En del av ett team Hela gänget från tv-programmet ”Livräddarna”. Längst fram ser vi narkosläkaren och tv-idolen Karin Sedig. ”Det är ett fullständigt fantastiskt team” säger hon om sina medarbetare.

Under tre torsdagskväller, mellan Aktuellt och tv-sporten, har ”Livräddarna” sänts i SVT2. Det kommer tre program till. De handlar om ambulanshelikoptern i Stockholms län och hur räddningsteamen arbetar, hur de tar hand om allt från getingstick till svåra trafikolyckor.

Det är mycket ”Skärgårdsdoktorn” över det men det här är på riktigt, allt filmat när det verkligen händer.

Karin Sedig är inte helt och hållet nöjd över att hon har blivit den mest filmade, mest framträdande, läkaren. Det finns tre till.

– Och självklart skulle jag inte klara mig utan de tre andra i helikoptern, alltså piloten, narkossköterskan och ambulanssjukvårdaren. Jag är bara en fjärdedel. Det är fullständigt fantastiska team som jag arbetar med.

– Men dessa tre andra är det tydligen ingen som tänker på. Verkar det som.

Men du, du är 60 år, du är liten, späd och världen är full av fördomar som säger att en tant som du ska inte hänga i en lina under en helikopter. Är det inte självklart att man då filmar dig?

– Jag är ju bara en del av ett team.

Du ser ut som en snäll mormor och patienterna verkar verkligen tro, att det är mormor som kommer.

– Det är klart, när Martin hade kommit och jag hängde i en lina över Barents hav i orkan så for tankarna faktiskt genom huvudet, att jag inte borde hålla på så där. Att jag borde tänka litet annorlunda. Jag ska erkänna det.

Kan du baka bullar?

– Nej, jag har inte gått bullbakarkursen. Jag tror dessutom att det är litet för sent för mig att göra det nu. Bullbak ska man nog ha i händerna från början, tror jag, och det har jag aldrig haft.

Är du rädd någon gång där i helikoptern?

– Nej. Jag har ett väldigt stort förtroende för piloterna. Är det en ung, för mig okänd, pilot så kan jag vara litet avvaktande tills jag känner att han kan flyga. Sedan är det lugnt.

Inte heller när patienter blir oroliga, rädda och börjar slåss?

– Nja, blir det för våldsamt är vi ju faktiskt tre stycken som kan hålla vederbörande. Redan på marken kan piloten avgöra, det är han som bestämmer, om det ser för våldsamt ut. Om det inte går att flyga säkert med en patient.

Hur blev du helikopterläkare?

– Som så mycket annat här i livet så var det av en slump. Jag jobbade i Stavanger i Norge och det fattades helt plötsligt en läkare på en helikopter. Eftersom jag var ”behagligt liten”, tog inte så stor plats, alltså, fick jag frågan om jag kunde hoppa in. Jag gjorde det.

– Det är kortversionen och det är 19 år sedan.

Visst jobbar du fortfarande i Norge?

– Ja, jag har en halvtidstjänst vid Banak-basen i nordligaste Norge. Det är Natos nordligaste bas.

Och det är där det stormar, är orkaner och ryska fiskare bryter ben eller skär fingrarna av sig och du hänger under helikoptern?

– Ja.

Varför måste man vara narkosläkare för att jobba som helikopterläkare?

– Vi kan smärtlindring, vi kan medicinbalanseringen, vi kan söva, vi vet hur man håller luftvägar öppna. Vi kan basalt hålla liv i människor.

– Sedan kommer vi fram till sjukhuset med patienten och andra kan ta över. Det kan vara ganska skönt att slippa det ansvaret.

Är det ett drömjobb för unga läkare. Eller för dig?

– Jag tycker att det är väldigt roligt. Vi gör ofta en direkt nödvändig insats. Det har säkert ett läckert skimmer över sig men drömjobb vet jag inte om det är. Det är ingen karriärmöjlighet, det är ingen medicinsk merit att flänga runt i en helikopter.

Får du en kick av jobbet?

– I dag krävs det väl ett och annat för att jag ska få en kick av det. Jag kan mer känna en stillsam glädje när det går bra. Ett återupplivande, där vi handgripligen räddar ett liv, är ju väldigt, väldigt tillfredsställande.

– Vi fick upp en ung busschaufför från djupet av en fjord i Norge för några år sedan. Många dog i olyckan och han var kliniskt död när han kom upp, starkt nerkyld, skadad. I dag är han fullt återställd.

Hur många liv har du räddat?

– Det vet jag inte. Under 19 år i två länder har det blivit några.

Vad får du en kick av då?

– Mitt barnbarn Martin. Han är det ljuvligaste barnbarn att skåda. Tycker jag.

Känns det som att ni kommer som Gud Fader själv från himlen och kan ställa allt till rätta?

– Förväntningarna att vi ska fixa allt kan vara stora. Men Gud Fader, nej, så känns det inte. Vi får skäll också för att vi dröjt så länge men länet är långsmalt. Det tar en halvtimma att flyga från Nynäshamn till Norra Singö.

Är du osäker någon gång? Ser inte omedelbart vad som är fel?

– Ibland förstår jag inte alls vad som är fel. Att det är fel, visst det ser jag, men inte vad. Jag känner stor osäkerhet ibland.

Hur känns det i hjärtat när en patient dör för dig?

– Det är inte roligt, naturligtvis. Speciellt inte om det är en ung människa.

– Jag har en yrkesroll och den skyddar mig personligen. Den gör att jag inte helt tar allt till mig. Jag vet att jag gjort vad jag kunnat och det räckte inte.

– Jag känner mer för de anhöriga. De som blir kvar. När polisen har hittat id-handlingarna på en ung mamma och ska åka och tala om för make och barn att hon är död i en trafikolycka kan jag tänka, att de bara har en kort stund av nåd kvar innan de vet. Innan allt slås sönder för kanske resten av deras liv.

Gråter du någon gång?

– Nej, inte på jobbet.

Blir det egna livet mer intensivt, mer viktigt, mer...tja, när man möter döden ofta?

– Nej, det tror jag inte, nej, jag kan inte säga att det blir det.

Vad gör du när du kommer hem efter en sådan arbetsdag?

– Vi talar alltid igenom en arbetsdag innan vi åker hem. Då sitter vi ner hela teamet och berättar hur vi känner och tänker. Då försvinner mycket. Det går inte att ha med sig allt hem.

Är en kvinnlig läkare snällare, mjukare, känslosammare – bättre doktor?

– Självklart. Skämt, åsido, så är det lättare, tror jag, för en stor, stark machoman, att visa sin rädsla och oro för en kvinna. Av henne kan han ta emot en tröstande smekning över kinden. En kram.

– En gång, bara en gång, har jag blivit totalnobbad. Det var av en tolvårig norsk pojke. Han var med sin far ute och fiskade och en hårt spänd stållina gick av. Den snärtade och träffade pojken hårt över pungen.

– Han hade oerhört ont, pungen var som en fotboll, men tro inte att en kvinnlig läkare fick göra något åt det. Jag fick sitta längst bak i helikoptern och via radion instruera den manlige sjukvårdaren vad han skulle göra.

Har du alltid varit en äventyrlig människa?

– Nej, absolut inte. Jag är det inte nu heller. Jag har aldrig varit det. Jag är en utpräglat vanlig människa. Inte ett dugg djärv. Det är säkert.

– Jag har visserligen klättrat på klippväggar i Norges fjällvärld i vinddraget från helikoptern och det har varit väldigt obehagligt. Då är jag inte så kaxig. Jag kan vara rädd för hundar, hästar, ja, allt. Jag avskyr, fullständigt hatar, att segla.

Är det rimligt att du och teamet riskerar era liv för att rädda andras?

– Det händer olyckor. Räddningshelikoptrar störtar men generellt är arbetet inte förenat med livsfara. Jag vill gärna tona ner det.

Först byggs en organisation upp och sedan säger politikerna: ’Hoppsan, det här blev för dyrt. Nu skär vi ner’. Är det så?

– Vi har precis råkat ut för det. Ambulanssjukvården är från och med i går omorganiserad i Stockholm. Mitt arbete på Södersjukhuset som ambulansläkare har fösvunnit. Att vara ambulansläkare innebär att vara administrativt och medicinskt ansvarig för ett antal ambulanser, inte åka med. Nu ska jag bli konsult åt några av de privata bolag som tar över.

– Bättre eller sämre? Billigare? Vet inte men det är väl andra konton som betalar.

Vad gör du när du ska ha roligt?

– Jag älskar Jerry Williams, jag älskar Björn Skifs, så att gå på en konsert med någon av dem, det är höjdare. Påta i trädgården är roligt och att resa.

När känner du dig riktigt nöjd?

– Gör man någonsin det?

Ibland. När man gjort något bra. Glatt någon.

– Ja, jo, det är sant.

Vilket är Sveriges största samhällsproblem?

– Ensamheten, kanske? Det finns för många som är ensamma, gamla och sjuka.

Vilken typ av människor klarar du inte av?

– Storvulna, pompösa och självgoda typer.

– En gång för länge sedan, jag var ung sjuksköterska då, slog jag till en man som misshandlat sin hustru så svårt att hon höll på att dö. Han fick en ordentlig smäll av mig. Jag var fruktansvärt arg på honom. Och det kändes skönt.

Får man göra så?

– Nej, naturligtvis inte. Så ska man inte göra. Det vet jag men vi fick verkligen kämpa för att hålla henne vid liv, att klara henne.

– Jag blev prickad för det men det tog jag.

Har du fått några reaktioner på tv-programmen?

– Nej, några samtal, litet prat med kolleger, men jag är en utpräglad doldis.

– Ingen känner igen mig på tunnelbanan eller bussen eller vänder sig om på stan.

Det här är jag:

Så tycker jag om...

Per-Iwar Sohlström