Linnea, 68, tvingas bo hos sin son

NYHETER

Pensionären Linnea, 68, bor hemma hos sin son – eftersom hon inte har råd med en egen lägenhet.

Hon ska klara sig på 7 957 kronor i månaden.

– Jag har svårt att förstå varför jag har så låg pension, säger hon.

I tre dagar har Aftonbladet granskat fattigpensionerna och berättat om några av de 231 500 pensionärer som lever på inkomster under den relativa fattigdomsgränsen i Sverige. 

Enligt prognosen för 2018 -kommer gränsen för relativ fattigdom att hamna på 12 685 kronor
i nettoinkomst per månad.

Två tredjedelar av alla fattigpensionärer är kvinnor.

En av dem är Linnea, 68, som har långt mindre än så att leva på.

Efter skatt har hon 6 457 kronor kvar av pensionen och får sedan bostadstillägg på 1 500 kronor.  Det blir 7 957 kronor i månaden som hon ska klara sig på.

Foto: STEFAN MATTSSON
”Det är klart att jag inte vill bo hos min son och ligga honom till last”, säger Linnea, 68. Hennes pension är så låg att hon inte har råd med en egen hyreslägenhet­.

”Man skäms”

En skilsmässa för fyra år sedan ledde till att Linnea fick flytta in hon sin son och sitt tolvåriga barnbarn. De delar på en liten trea på 46 kvadratmeter. 

– Det är klart att jag inte vill bo hos min son och ligga honom till last. Han tycker väl inte heller att det är så roligt att ha sin -mamma boende hos sig, säger Linnea, som inte vill framträda med sitt riktiga namn.

– I grund och botten skäms man för att man har så dålig pension, men jag är väldigt upprörd över att det ska behöva vara så, säger hon.

Hoppas på eget boende

Linnea har ännu inte lyckats hitta en hyreslägenhet som hon har råd med. Hon väntar på att några lägenheter i det mindre samhälle där hon bor ska bli färdigställda och hoppas på en liten etta.

Linnea oroar sig för att hyran ska bli högre än maxgränsen för bostadstillägget, för då kommer hon att bli fattigare än vad hon är i dag.

Ändå har hon gjort rätt för sig, som det heter, hela livet. Linnea har arbetat som sjukvårdsbiträde och sedan i 25 år som undersköterska.

Foto: Stefan Mattsson
Linnea, 68, bor hemma hos sin son.

Hade tre jobb – samtidigt

Under sonens hela uppväxt var hon ensamförsörjare.

– Jag har varit ensamstående mamma hela tiden och haft det jättetufft, för jag fick ha tre jobb ibland för att det skulle fungera.

På morgnarna delade hon ut tidningar, sedan följde hon sonen till skolan. Därefter gick hon till sitt arbete inom hemtjänsten, hämtade sonen efter skolan och på kvällarna hade hon städjobb ibland.

– Jag har mest varit timanställd men man ska ju få pension för det också. Jag vill inte leva på mitt barn, men kommer aldrig att gå till socialen, för vi äldre gör inte det, säger Linnea.

Som mest lyckades hon som yrkesverksam komma upp i en bruttolön på 25 000 kronor.

– Jag har en liten slant över, men ålderdomen är lång och jag har svårt att förstå varför jag har så låg pension, säger Linnea. 

Om två år ska Linnea börja ta ut sin tjänstepension och får då 500 kronor mer i månaden. Men hon måste snart sälja bilen för att klara sig.

Under några år led Linnea av utmattningsdepression. Men eftersom hon inte ville ligga samhället till last så gick hon ned till halvtid några år före pensionen, för att slippa vara sjukskriven, vilket ytterligare kom att sänka hennes pension.

”Det är fel på systemet”

– Oavsett så tycker jag att pensionen är så fruktansvärt dålig och jag har ändå jobbat i många år. Det är något fel med pensionssystemet i Sverige, säger Linnea.

Hon menar att de låga pensionerna riskerar leda till att man ställer olika grupper mot varandra. Många fattigpensionärer upplever en stor orättvisa, när ett långt arbetsliv i Sverige ger dålig utdelning i pensionskuvertet. 

– Jag tycker att man ska ta hand om oss som byggt upp samhället. De gamla har inget värde i samhället i dag, säger hon.

Efterfrågar en ändring

– Jag hade det tufft när jag var ensam med min son, det var tufft ekonomiskt. När jag var gift var det lättare att få ihop ekonomin. Om jag inte hade min son så vet jag inte hur det skulle gå längre fram, säger hon.

Vad är du orolig för att inte ha råd med?

– Man vill gå till frissan ett par gånger om året, det vill jag i alla fall. Och man måste gå till tandvården, jag är mycket mån om mina tänder. Man måste också ha pengar till mediciner. Jag har haft hjärtsvikt men är helad nu, säger Linnea.

– Det måste snabbt bli en ändring, annars kommer det här verkligen att bli en skamfläck för Sverige. Varför har vi inget värde i samhället vi äldre? Klyftorna bara ökar i landet. Vem strider för oss? 

Så fungerar det med pension 00:50
ARTIKELN HANDLAR OM