Barnen riskerar livet för att försöka fly från skräcklägret

Sitter fast i ”världens värsta flyktingläger” efter flykten

NYHETER

LESBOS. Varje kväll försöker barnen smyga ombord på färjan till det grekiska fastlandet.

De riskerar sina liv för att fly – från världens värsta flyktingläger.

– Vi står inte ut här. Vi vill till Sverige, säger Mohammed Reza, 14.

De smala pojkarmarna sträcker sig igenom hålen i järnstängslet vid hamnen i staden Mytilini på Lesbos.

Vi är på insidan, de på utsidan.

Pojkarnas ögon söker efter något. En öppning, så att de snabbt ska kunna häva sig över stängslet, rusa över den asfalterade uppställningsytan och krypa in under en lastbil.

1 av 4 | Foto: Urban Andersson
Ali Reza Jamadi, 15 och Mohammed Reza, 14, riskerar sina liv för att fly flyktinglägret på Lesbos.

Färjan ”Diagoras” från Blue Star-rederiet tornar upp sig femtio meter bort. Blå och väldig, som en hägring i den ljumma Medelhavskvällen.

 


De heter Mohammed Reza och Ali Jamadi och är 14 respektive 15 år. Historierna som de berättar för oss genom gallret är näst intill identiska.

Familjerna hemma i Afghanistan tog alla besparingar och gick till människosmugglarna. Pengarna räckte bara till sönernas resa. Tusen euro per barn.

Pojkarna skulle smugglas till ett tryggt land i Europa – för att därifrån ordna så att deras syskon och föräldrar kunde följa efter.

Så såg planen ut.

Den visade sig vara en katastrof.

Sedan tre månader lever pojkarna som flyktingar på Lesbos. De skrattar, för att hålla humöret uppe. Tränga bort tankarna på att de sitter fast i det som brukar kallas världens värsta flyktingläger, utan en chans att ta sig vidare.

Eller har de kanske det, ändå?

En långtradare svänger runt och stannar ett tjugotal meter framför dem. Inom en minut kommer den att börja backa ombord på färjan.

Mohammed och Ali ser på varandra. Greppen om gallret hårdnar. En fot in i springan.

Foto: Urban Andersson
Registreringskön för nyanlända i flyktinglägret.

Långtradaren går på tomgång.

Nu.

 

Morialägret är byggt för att ta emot högst 3 000 migranter, men rymmer i dag nästan det tredubbla. På natten tar våldet över, när olika gäng drabbar samman.

Som ett led i avtalet mellan EU och Turkiet från 2016 får flyktingarna inte resa vidare från Lesbos. Men de kan röra sig fritt på ön. I somras flydde tusen kurdiska flyktingar, enligt egna uppgifter för sina liv, från Moria, och flera andra grupper har följt dem sedan dess. Nya läger växer upp i de omgivande olivlundarna.

Hjälporganisationer och människorättsaktivister har krävt att de mest utsatta evakueras till det grekiska fastlandet.

Men de ensamkommande barnen är kvar.

 

Kanske har den uniformerade mannen hållit ett öga på dem hela tiden. Eller så upptäcker han dem i sista sekund.

Pojkarna hinner aldrig komma över stängslet. Holländaren, som jobbar för EU:s gemensamma gräns- och kustbevakning Frontex, är framme direkt.

Han signalerar med sina breda axlar och mörkblå uniform att pojkarna inte har en chans. Inte i kväll.

Mohammed Reza och Ali Jamadi ser ut som två skolpojkar, som blivit påkomna med att smygröka.

Efteråt talar jag med Frontex-mannen, som inte vill berätta sitt namn.

– Det är en katt och råtta-lek. Jag stoppade dem i kväll. Men ungarna här har all tid i världen. De är tillbaka igen i morgon. De försöker och försöker till sist är det några som lyckas.

Han skakar på huvudet.

– Jag undrar om de förstår hur farligt det är. De riskerar ju livet.

Frontex är på plats för att hjälpa grekiska myndigheter att vakta EU:s yttre gräns. De söker med ficklampa genom lastutrymmena på varje fordon som ska ombord.

 

Vi kör tillbaka Mohammed Reza och Ali Jamadi till lägret en halvmil bort. De återfår humöret när de hör var vi kommer ifrån.

– Vi vill till Sverige! Vi har sökt på internet och förstått att det är det bästa landet, säger Mohammed Reza.

De talar om den där gången när de lyckades ta sig ombord på en långtradare och låg ovanpå hjulen i flera minuter innan polisen kom. Men när jag frågar om familjerna försvinner tuffheten.

Foto: Urban Andersson
Matkön i Moria.

– Vi längtar hem. Moria är hemskt. De vuxna bråkar hela tiden och vi är rädda, säger Ali Jamadi.

 

Kanske kommer Mohammed och Ali med båten till Aten till slut. Men vad ska de göra då?

Vägen genom Europa kunde inte vara mer olik den deras landsmän färdades längs när flyktingkrisen bröt ut 2015. Det är stängsel med taggtråd längs var och varannan gräns.

Nålsöga på nålsöga att passera innan de når Sverige.

 

Jag tar flyget från Lesbos, och ser Morialägrets samling av tält och containrar, som en liten vit prick på berget.

Senare krymper hela Lesbos ihop till en prick.

Konturerna av den turkiska kusten framträder. Och snart, det grekiska fastlandet och Europa.

Hela den förvirrade geopolitiska värld – där Mohammed Rezas och Ali Jamadis värld försöker att greppa efter en möjlighet som inte finns.

ARTIKELN HANDLAR OM

Lesbos

Frontex

EU

Grekland