Buddha kan återuppstå

NYHETER

Men afghanerna är osäkra på om de vill ha statyerna tillbaka

1 av 6 | Foto: MARIANNE PIHL
Efter - saknad av folket Vyn över Bamiyan - jämför moskéns minaret, en miniatyr jämförd med det tomma hålet efter en 53-meters Buddha.

BAMIYAN

Det terrakottaröda berget möter med en hundra meter hög lodrät vägg.

I bergväggen lyser två stora tomma hål.

Där fanns till mars i fjol världens två största buddhastatyer.

- Vi saknar dem, säger Abdul Akbari. Vi är inte buddhister. Men statyerna hade funnits här 1 800 år. Vi kallade dem salsal och shahmamma. Pappa och mamma.

Akbari, 23, arbetar som snickare, rörmokare och alltiallo på en fransk biståndsorganisation och är en bygdens man - en hazara, en ättling till Djinghis khan, med mongoliska drag och sneda ögon.

Hazarerna är Afghanistans tredje största folkgrupp, fler än fyra miljoner till antalet. Genom persiskt inflytande i Hindu Kushs berg blev de för hundratals år sedan shiamuslimer i stället sunni, landets vanligaste trosinriktning.

Men buddhismen fanns i Bamiyan för mera än 2 000 år sedan, där det låg längs ett av Sidenvägens stråk. Buddhistisk konst blommade här genom fem hundra år och det blev en pilgrimsort för Asiens alla buddhister.

De två buddhastatyerna - den ena var med sina 53 meter hög som ett femtonvåningshus, den andra var 35 meter - har haft en sällsynt blandning av grekiskt och indiskt inflytande. De har därför varit erkända som två av jordens stora konstklenoder.

Den svenska orientkännaren Sigrid Kahle har beskrivit dem som unika. Men vackra? Om det råder delade meningar. När Jan Myrdal sett dem skrev han 1960 i sin bok "Resa i Afghanistan":

"Vi äter kyckling i Bamians hotell. Vi sitter i matsalen och genom de stora panoramafönstren ser vi tvärs över dalen världens största buddhabilder uthuggna i klippväggen. De stirrar själlöst mot oss över kycklingen. Dålig konst blir inte bättre med åren och själlösheten gör sig sämst i monumentalformat."

Dessa väldiga statyer blev plötsligt i fjol en hela världens angelägenhet. Afghanistans härskare, talibanerna, kungjorde att konstverken skulle sprängas i luften.

Talibanerna hade till dess varit kända som den kanske mest bisarra av det fundamentalistiska islams grenar, uppmärksammade för sina förbud mot musik och tv och sina krav på att kvinnor skulle klä sig i burka och flickor vägras att gå i skola. Men mest hade de bedömts som töntiga och tokiga.

John Hayward, som arbetade i Svenska kommittén för Afghanistan, beskrev dem i Jonny Bealbys reseskildring "For a Pagans Song" med orden:

"Talibanen har en hippies utseende och en skinnskalles mentalitet."

Med sprängningen av buddhastatyerna blev talibanernas fanatism och trångsynthet påtaglig och lättbegriplig.

Talibanerna hade ursprungligen haft inställningen att statyerna skulle få stå kvar, därför att de skulle kunna få turistpengar att flöda in. Men talibanerna hade hamnat i al-Qaidas klor och Usama bin Ladin inspirerade mulla Omar till den uppseendeväckande handlingen. Politiker och kulturinstitutioner världen över vädjade och protesterade. Men mulla Omar tog inte ens emot den delegation som sökt sig till hans Kandahar för att böna och be.

Domen över statyerna löd: De är o-

islamska.

Totalförstörelsen var inte lätt genomförd. Den svenske artillerigeneralen Kent Samuelsson kunde, när han i FN:s tjänst för några månader sedan öppnade vägen till Bamiyan, med sina specialistkunskaper konstatera:

- De visste hur de skulle göra. Sprängningen är expertmässigt utförd.

Med hjälp av Bashir, som varit helikopterpilot under kommunisttiden, och hans välhållna Corolla, tar jag mig på åtta timmar de 18 milen av oländiga vägar hit.

Jag fascineras av den gröna dalen med Koh-i-Baba-bergens 5 000 meter höga snöklädda toppar i fonden. Det är en arkaisk värld av unga flickor som bär vattenkärl mellan spirande popplar. Oxar plöjer fält och åsnors bröl bryter tystnaden.

Tbc-drabbade femåringar hostar ynkligt medan de leker i grushögarna som var resterna av Buddha och fåglar bygger bon på hyllorna av det som varit Buddhas axlar.

Hazarerna försökte länge hålla sig utanför Afghanistans serie av inbördeskrig. Men talibanerna behandlade dem hårt, när de kommit till makten 1996. Shiamuslimer var nästan lika illa sedda som otrogna hedningar.

Basarerna har jämnats med marken (inklusive Myrdals fina hotell) och en del av befolkningen har nu löst sitt boendeproblem genom att intill statyerna flytta in i det porösa bergets grottor, vilka genom århundradena varit tillhåll för mediterande buddhistmunkar.

En bybo tar mig en kilometer söderut och pekar på en jordhög under en grön flagga:

- En massgrav, säger han. Talibanerna hade så sent som i fjol ihjäl 72 av oss på en enda dag.

Bitterhet och saktmod blandas medan hazarerna återgår till sitt traditionella liv. Men medan jag står framför den tomma nischen hörs taktfast tramp. Över slänten kommer med vapen i hand Bamiyans bidrag till den nya nationella försvarsmakten, en trashanksbataljon om 80 soldater som under sergeant Riza har sin exercis.

Vad tror de om framtiden?

- Ett vet vi, svarar Riza. Aldrig mer kommer vi att ta emot hot från talibaner.

Men buddhorna då?

- Det finns planer. En schweizisk specialist har sagt, att det inte finns vare sig estetiska eller religiösa hinder för att bygga upp statyerna igen.

- De är inte i första hand konstverk. Buddhor har genom årtusendena skapats och fått förfalla, byggts på ibland, förskönats, förvandlats. De är som levande väsen.

Japan har gjort en mångmiljondonation, som ska bekosta återuppbyggnaden av världens två största buddhor. På ett hotell i Kabul sitter just nu en afghansk konstnär, Haiderzad, vanligen bosatt i Bronx, New York, och gör skisser på hur återuppbyggnaden ska ske.

Men många röster höjs: Låt de väldiga nischerna stå kvar tomma. Det är inte bara ett memento över talibanernas obildning, intolerans och vandalism.

De två stora hålen i berget är som utropstecken. De göder fantasin och är ett konstverk i sig själv.

Staffan Heimerson