Han skulle ju vara den som undrade och väntade

helskärm

Fredag 2 november

Vi möts på Odenplan, han den snygge från förra helgen och jag. När han kommer gående slås jag återigen av hur snygg han är. Lite väl medveten om det för att det ska vara så där charmigt som det kan vara, men han är fin. Vi går hem till mig sen. Tittar på tv, dricker vin och pratar.

Vi är inte jättekompatibla, men då och då säger han saker som är helt klockrena. Det kanske finns potential. Efter några timmar har vi hamnat väldigt nära i min lilla soffa. Jag ligger i hans knä när vi slötittar på idol-utröstningen, och upptäcker att jag har saknat det här mer än jag trott.

Söndag 4 november

Två dygn senare börjar jag bli sur för att han inte har hört av sig. Det stör mig enormt att det faktiskt stör mig lite grann, det skulle ju inte bli så den här gången. Han skulle ju vara den som undrade och väntade på samtal, inte jag. Typiskt mig att enbart dejta killar som jag vet är omöjliga, bara för att något oförutsett, som att han faktiskt vill ses igen, inte ska inträffa.

Hade han däremot börjat höra av sig nu och velat ses igen snabbt så hade jag säkert ändå blivit stressad och ointresserad. Jag är verkligen helt hopplös.

Tisdag 6 november

För att fokusera på något annat tackar jag ja till att träffa en kille jag flörtat med i ett möte på jobbet en gång och sen mejlat lite med. Han tycker vi ska ta ett glas vin, jag tycker om vin och även om jag inte hoppar jämfota av glädje anser jag inte att jag kan tacka nej när han faktiskt är ganska gullig.

Det är faktiskt på tiden att de börjar komma till mig nu i stället för tvärtom.