Ida, 12, tvingades bli pappas lilla fru

Foto: HÄR ÄR IDAS NYA HEM Ida bor i dag tillsammans med sin syster på ett familjehem. Hon går i skolan som vanligt på dagarna och träffar vänner på eftermiddagarna. Hon träffar regelbundet en psykolog för att få hjälp att bearbeta det hennes pappa gjorde mot henne.
NYHETER

När Ida var tolv år fick hon vara pappas lilla fru. Som 13-åring födde hon hans barn.

Ingen utomstående såg vad som pågick.

Nu vill Ida berätta, så att andra barn får den hjälp hon inte fick.

Varje dag polisanmäls nio fall av sexuella övergrepp mot barn.

Bara en av fem anmälningar leder till åtal, ännu färre till fällande domar.

Många utsatta barn orkar aldrig berätta.

I dag är Ida 16 år. Vi träffar henne i det familjehem där hon bor med sin yngre syster.

Hon sitter rak i ryggen med benen uppdragna i fåtöljen, fingrar ibland på sina örhängen. Då och då rättar hon till sina kläder.

- Barn måste förstå att övergreppen inte är deras fel, säger hon.

I mars dömdes Idas pappa till 14 års fängelse för att ha våldtagit Ida i fem år.

Hon berättar sakligt om sin uppväxt, vuxet. Ibland skrattar hon till, som för att värja sig från det jobbiga.

Idas föräldrar separerade när hon skulle fylla tre. Det var ofta bråk hemma hos mamma. Hennes pojkvän var dömd för misshandel. Därför ville Ida hellre bo hos pappan.

- Jag hoppades att det skulle bli bättre där, säger hon.

Både tingsrätten och hovrätten gav pappan ensam vårdnad om Ida och hennes syster, trots att han var dömd för våldtäkt två gånger under 80-talet.

- Socialtjänsten borde sagt nej, även om vi sa att vi ville bo hos honom, säger Ida.

Övergreppen på Ida började samtidigt som vårdnadstvisten.

Ville duscha ihop

Första minnet är från när hon var tio år. Pappan frågade om hon och hennes 7-åriga lillasyster ville duscha med honom.

- Jag tänkte inte på det som konstigt då. Man litar ju på sin pappa.

En månad senare frågade han för första gången om hon ville "ha sex" med honom.

- Han sa att det var normalt och att sånt ofta förekom i familjer, säger hon.

Pappan ignorerade mammans rätt till umgänge. Han tog barnen och flyttade, lyckades även få skyddad adress.

Gravid när hon kom till nya skolan

När Ida började i den nya skolan var hon 12 år och gravid i sjätte månaden.

Men ingen i skolan frågade om magen som växte allt mer.

Inte heller undrade någon över hennes sönderskurna armar.

Ida ville göra abort. Hon och pappan pratade med kuratorn på den nya skolan.

-Jag var för ung för att förstå. När hon sa att det var för sent för abort fick jag panik. Jag kastades mellan att tycka det var jättespännande att bli mamma och rädsla inför det sjuka att min egen pappa var pappan.

Ida beskriver sin pappa som manipulerande, charmant och trevlig, "en sån som pratade bra".

Ida och pappan ljög ihop en historia om att barnets far var en tonåring som hette "Andreas".

Ida födde barnet på jullovet. Hon fick se en snabb skymt av pojken - sen var han bortadopterad.

-Det var väldigt jobbigt, att aldrig få se honom igen. Men jag hade ju inget val.

Faderskapet fastställdes aldrig eftersom Ida och hennes pappa sa att det inte behövdes. I dag säger hon att hon önskade att någon frågat mer. Själv vågade hon inte berätta, hon skämdes för mycket.

lVilka signaler borde de vuxna ha sett?

- Jag sprang aldrig på fester och träffade killar. Man borde bli misstänksam om en skygg och tillbakadragen tolvåring blir gravid.

En barnmorska på förlossningen blev den första att reagera - och agera. Hon ringde socialtjänsten.

Men inget hände nu heller. Idas pappa kunde fortsätta hålla sin dotter som fru.

-Om du inte vore min dotter skulle jag gifta mig med dig, sa han.

Ida fick ansvar för att bestämma när lillasystern skulle vara hemma på kvällarna.

Han kom när lillasyster sov

Hon lagade mat och tvättade. Ute på stan krävde pappan att hon höll hans hand. Ida visar med en rörelse hur hon generat brukade fösa bort hans arm från sina axlar.

Framför tv:n krävde han att de skulle gosa.

Och på nätterna, när lillasystern sov, krävde han det outhärdliga. Ofta inledde han med frasen: "Kan du bjuda på något gott?"

Idas liv blev allt mer isolerat. Och i takt med att övergreppen trappades upp - i soffan, i hennes säng, på toaletten, i bilen på olika platser - desto starkare blev pappans ångest. Han kontrollerade hela tiden Idas armar, sa att hon måste sluta skära sig så ingen blev misstänksam.

-Jag vill inte förlora dig, sa han.

Han pratade om övergreppen med ett "vi". Som om också Ida hade ansvar.

-Vi måste göra något så vi får ett slut på det här. Jag borde kastrera mig, kunde han säga.

Ett år efter förlossningen hade Idas mamma lyckats häva den skyddade adressen och gjorde en anmälan om incest. En utredning drogs i gång.

En dag kom socialtjänsten hem till Ida och hennes pappa.

Vågade inte säga när pappa hörde

De gick in i Idas rum och stängde dörren. Hela tiden hörde hon pappan utifrån vardagsrummet.

När socialsekreteraren frågade om övergreppen vågade hon inte säga som det var. Hon var rädd att pappan skulle bli våldsam om han såg att hon gråtit.

-Jag önskar att de frågat fler gånger, och på en neutral plats, säger hon.

I stället hoppades Ida att ett blodprov från pojken i den nya faderskapsutredningen skulle avslöja sanningen. Men för att kunna blanda in adoptivföräldrarna var socialtjänsten tvungen att polisanmäla Idas pappa, men valde att inte göra det eftersom åklagaren ansåg att det inte fanns tillräckligt med bevis.

Utredningen lades ner igen.

-Jag blev så besviken.

Under hösten 2004 blev Ida gravid på nytt. Den här gången bad hon själv, 14 år gammal, om tid för en abort.

Barnmorskan misstänkte inget

-Inte heller barnmorskan var misstänksam, hon frågade bara om jag fått ut något av sexet.

På sjukhuset hoppades hon att gynekologen skulle se att hon redan fött ett barn. I stället fick hon en spiral.

Under hösten 2005 insåg Ida att den enda som kunde hjälpa henne var hon själv.

-Jag förtjänade inte att leva i den miljön, jag ville att pappa skulle stå för vad han gjort, säger hon.

Hon läste på nätet om vad som händer vid en polisanmälan, om gripande och rättegång. Sen berättade hon för en kompis som berättade för sin mamma.

Nu har pappan fått sitt straff. Men Ida känner sig övergiven.

Barn- och ungdomspsykiatrin ger varken henne eller lillasystern någon förtur - de anses inte vara i tillräcklig kris utan måste vänta i tre månader. Därför betalar familjehemmet psykologhjälp.

Ingen av dem som handlagt Idas ärende har erkänt att de gjort fel.

-Ett förlåt skulle innebära att de förstår vad jag gått igenom. Om de inte är beredda att ändra sitt arbetssätt kan fler råka ut för samma sak som jag.

Så säger myndigheterna

Debatt

Läs mer:

Ida tvingas föda sin pappas barn när hon är 13 år. Tomas, 3, blir inlåst i hundburen av sin pappa. Varje dag utsätts barn för övergrepp och våld av sina föräldrar. När socialen inte förstår, skolan blundar och polisen väntar på bevis, vad gör vi andra? Vi som är grannar och föräldrar med barn på samma dagis. I samarbete med Rädda Barnen inleder Aftonbladet i dag en serie artiklar om våldet mot våra minsta och samhällets oförmåga att skydda dem. Och vad du som vanlig medborgare kan göra. I DAG: sexuella övergrepp.

Malin Nord, Anna Bengtsson