Mördade Mohameds syster: ”Han tog Mohamed – och mina minnen av honom”

Känslosamt i tingsrätten när de anhöriga mötte den åtalade Daniel Nyqvist, 37, för första gången

Av: Kerstin Nilsson

Publicerad:
Uppdaterad:

LINKÖPING. Tårarna rann i Linköpings tingsrätt i dag.

I nästan 16 år har Mohamed Ammouris och Anna-Lenas Svensons anhöriga väntat på svar: Vem? Varför?

Nu satt han där, Daniel Nyqvist, 37.

– Han tog livsglädjen i från oss. Han tog Mohamed – och han tog mina minnen, säger Mohameds storasyster gråtande.

Det blev en känslosam dag i rättssal 3 i Linköpings tingsrätt, när rättegången mot Daniel Nyqvist, 37, inleddes på tisdagen.

Han är knuten till dubbelmordet i Linköping 2004 genom dna – det var också så han hittades, med hjälp av avancerad släktforskning – och redan i det första polisförhöret erkände han.

Nu satt han där, i rättssalen. I helskägg och häktets gröna kläder och blicken fäst ömsom ned i bordet, ömsom framför sig.

Inte enda gång såg det ut som om han tittade på de anhöriga, inte på någon annan heller, för den delen.

Han satt där, men han satt för sig själv, som i en egen bubbla.

Precis som han verkar ha levt alla de här åren, när han gick under radarn.

Ensam.

– Han verkar ju väldigt neutral, avstängd, samtidigt kan man ju förstå att det är en jobbig situation för honom också, säger kammaråklagare Britt-Louise Viklund efteråt.

kammaråklagare Britt-Louise Viklund.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
kammaråklagare Britt-Louise Viklund.

Vill ha vård – inte fängelse

Det är hon som sätter tonen i rättssalen, en ovanligt varm och empatisk ton, för att vara i en rättssal, där verkligheten kan te sig betydligt brutalare än någon annanstans.

Hon månar, inte bara om de anhöriga, utan om alla, även Daniel Nyqvist.

I pausen förklarar hans försvarare, Johan Ritzer, att han har försökt förbereda sig klient inför rättegången.

– Han tycker att det är jobbigt att sitta här, att möta de anhöriga och den massmediala uppmärksamheten. Bara att vara här är en anspänning. Det syns väl också, att han går in mycket i sig själv, säger Johan Ritzer.

– Han hanterar det i alla fall.

För Daniel Nyqvist är det viktiga vilken påföljd det blir, säger hans advokat – att det inte blir fängelse, utan vård.

För de anhöriga är det viktiga att få veta varför – men det fick de inte den här dagen, först i morgon är det Daniel Nyqvists tur att tala.

Den första dagen fick de anhöriga komma till tals.

Efter att åklagaren berättat om vad som hände den där morgonen den 19 oktober 2004 och gått igenom bevisen: dna-spåren på kniven, mössan och tidningsstället, där han stoppade mössan, var det de anhörigas tur att tala.

För ovanlighetens skull före den åtalade.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Johan Ritzer, Daniel Nyqvists försvarare.

Mötte ofta Mohamed

Mohamed Ammouri var bara 8 år när han mördades. Anna-Lena Svenson var 56 år.

Han var på väg till skolan, han gick i andra klass – hon var på väg till jobbet, som SFI-lärare.

Hon hade bara åtta minuter till jobbet.

Ingen av de inblandade kände varandra, men Anna-Lena Svenson och hennes make mötte ofta lille Mohamed när han gick förbi deras hus på mornarna på väg till skolan, berättar hennes make nu, nästan 16 år senare.

– Ibland när vi knallade iväg till jobbet var det en person som man la märke till och det var Mohamed. Han sa alltid "hej". Han var alltid på väldigt bra humör. Vi pratade om honom ibland: "Nu kommer den där killen". Vi mötte honom ganska många gånger. Det var säkert 20-30 gånger, säger hennes make.

Även om det för både honom och dottern, liksom för Mohamed Ammouris familj, som sitter på rad bakom dem, är en stor anspänning att möta Daniel Nyqvist för första gången, verkar han påfallande lugn och avspänd.

Han berättar att Anna-Lena var så glad. Hon trivdes med sitt jobb och var tillfreds med livet. Av flera skäl.

– Vår dotter var precis nyförlovad och Anna-Lena skulle ordna med förlovningsmiddag på lördagen. Hon var glad som en lärka, säger hennes make.

Glädjen fick ett abrupt slut.

Foto: PRIVAT
Anna-Lena Svenson och Mohamed Ammouri.

Livet slogs i spillror

Anna-Lena Svenson kom ut genom porten och såg Mohamed Ammouri knivhuggas bakifrån – innan hon själv attackerades och höggs med samma kniv.

Hon levde ännu när hon fördes till sjukhus – och bland det sista hon frågade medan hon ännu levde var hur det hade gått med pojken.

Den lille pojken som mycket av rättegångens första dag kom att handla om.

Anna-Lena Svensons make och dotter har inte yrkat på något skadestånd, utöver det de redan har fått från Brottsoffermyndigheten, 50 000 kronor var, därför behövde de inte heller redogöra för sitt lidande då – och nu – i rättsalen.

För Mohamed Ammouris anhöriga är situationen en annan, där har bara pappa Hassan, som fått 50 000 kronor från Brottsoffermyndigheten, och yngsta systern, som var 13 år när mordet skedde och har fått 50 000 kronor från en försäkring, fått skadestånd.

Nu yrkar deras målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz totalt 950 000 kronor i skadestånd till Mohameds föräldrar och hans fem syskon.

Därför tvingas de nu sitta i rättssalen och berätta hur dåligt de har mått – och mår.

Det är sorgligt och jobbigt att höra.

Den där morgonen slog familjens liv bokstavligen i spillror.

Det lidande de vittnar om är svårt att ta in. De har funnit styrka i varandra, men var och en av dem vittnar om 16 år av ångest, panikattacker, depressioner och social isolering.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz.

”Mohamed var glädjen”

Mohamed, då familjens yngste, var navet kring vilket mycket av familjen snurrade – med honom försvann livsglädjen.

– Mohamed var skrattet, han var glädjen, han var energin. Alla tyckte om honom. Han pratade och hördes alltid, säger pappa Hassan, medan Mohameds mamma gråter tyst bredvid.

Det gör hon hela dagen, högen med använda pappersnäsdukar växer på bordet framför henne, när hennes söner och döttrar berättar om hennes lidande blir det ibland för mycket för henne och hon måste lämna salen.

En efter en berättar de om Mohamed, familjens glädjespridare, busfröet som älskade skolan – och fotboll.

Han tyckte om att stå i mål.

Mohamed, som alltid hade sällskap av sin äldre syster, då 13 år, till skolan.

Utom just den här dagen.

– Det var första gången Mohamed gick utan mig, säger hans yngsta storasyster, som var 13 år när mordet skedde.

Hon är inte med i rättssalen, hon är hemma med sjuka barn och hörs i telefon.

Men hennes ord är lika starka ändå.

Det gör ont att höra henne berätta.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Mohamed Ammouris storasyster Allia Ammouri.

Såg Mohamed död

Hon lämnar hemmet bara några minuter efter Mohamed, går uppför samma trappa som han, till Åsgatan, där hon möts av polis och ambulans och avspärrningar.

Hon ser Mohamed ligga på gatan, han är redan död, men hon kan inte ta in det hon ser. Chocken är för stor.

– Jag ser en pojke ligga på marken. Jag kände igen hans skor... Men jag ville inte tro att det var han, säger hon.

Hon springer skrikande hem, nedför trappan och in i porten. En stund senare följer hennes mamma henne till skolan.

Hon kan inte släppa tanken på att det var Mohamed – och när hennes lärare har ringt och hon får veta att Mohamed aldrig kommer till skolan tuppar hon av.

En stund senare vaknar hon i ett annat rum – och får skjuts av polisen till skolan.

Där får familjen beskedet som de än i dag inte har hämtat sig ifrån:

Mohamed är död.

Hon drabbades av posttraumatisk stressyndrom. Liksom sina syskon orkade hon inte gå till skolan och betygen blev lidande.

”Begravde oss levande”

Hela hennes liv efteråt har präglats av det som hände den där morgonen, på Åsgatan, när hennes lillebror och Anna-Lena Svenson som det verkar, helt slumpmässigt och oprovocerat, mördades med ett stort antal knivhugg.

Precis som sina syskon gråter när hon ska berätta om sin mamma:

– Jag vet inte om det finns ord att beskriva. Hon har aldrig varit som innan. Mamma har mått väldigt dåligt psykiskt. Hon har haft panikattacker och det har jag också. Hon är alltid ledsen, men försöker vara stark. Vi vet hur mycket hon har lidit.

Själv har hon gått i terapi och i dag mår hon bättre, men de svarta tankarna har förföljt henne alla de här åren.

Hon riktar sig direkt till Daniel Nyqvist, när hon långsamt och tydligt säger orden hon burit på så länge.

– Han tog vår livsglädje, Daniel Nyqvist. Han begravde oss levande.

Och inte bara det:

– Daniel Nyqvist tog Mohamed – och mina minnen av Mohamed.

Foto: Polisen
Daniel Nyqvist, 37.

Förlorade minnet

Av psykologiska orsaker kan hon inte minnas Mohamed före mordet – trots att hon levde med honom i åtta år.

– Jag kan inte minnas något av Mohamed innan 2004, säger hon.

Hon har försökt, men det går inte.

Hon minns inget av deras liv tillsammans, vad de gjorde, hur han var, vad de sa.

När den första rättegångsdagen är slut ställer sig hennes storasyster Allia Ammouri inför alla mikrofoner och tv-kameror.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Mohamed Ammouris storasyster Allia Ammouri och målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz.

Då, när det hände var hon 19 år. I dag är hon gravid och för, både i och utanför rättssalen, sin familjs talan.

– Vi har samlats väldigt många gånger hemma, det har varit jobbiga dagar, allting har kommit tillbaka, säger hon.

Hon och hennes familj har för första gången, i rättsalen, mött den man som misstänks och även har erkänt att han högg ihjäl hennes lillebror, med 27 knivhugg, den där morgonen för snart 16 år sedan.

– Det var väldigt jobbigt. Jag försökte att inte titta på honom i början, säger hon.

Inför morgondagen, när Daniel Nyqvist själv ska höras och förhoppningsvis berätta vad som hände den där morgonen, säger hon:

– Vi förväntar oss svar på våra frågor. Varför? Varför min bror?

Frågan är om hon kommer att få något svar.

Publicerad:

LÄS VIDARE