”Hon har den ovanliga talangen att kunna dra en historia”

Foto: Stina Stoor.
NYHETER

Här var det talang! Ett lappmarkens underbarn.

Stina Stoor, som sommarpratade i eftermiddags, en ung samekvinna som är uppvuxen och nu skriver böcker i Balåliden.

Balåliden har jag misslyckats med att finna på kartan, men i pressmeddelandet säger Sveriges Radio, att det ligger ”utanför Bjurholm, Västerbottens län (Ångermanland).

Aha! Då så. Kör till Umeå. Ta till vänster och 10-20 mil in i lappmarken.

Stina tillhör den samiska släkten Stoor och är ingift i en annan samesläkt som också heter Stoor.

Författarinnan Stoor, som bara gått ut grundskolan, var i fjol höst nominerad till Augustpriset för sin novellsamling ”Bli som folk”.

Nu skildrade hon sin exotiska miljö: Det är en värld där bösser hänger i älghornen i vardagsrummen.

Hon kunde måla med ord och ännu mera: hon hade den ovanliga talangen att kunna dra en historia. Hennes röst var (om jag tillåts göra en usel metafor) söt och distinkt som hjortronsylt.

Stina Stoor, sa jag mig, är en Sara Lidman – men med humor och utan platt politik. Hon är skönlitteratur som bäst. Hon sa: ”Riktigheten har brister som behöver fiktionen för att hålla ihop.”

Det var alltså både gripande och hejdlöst roligt, när hon berättade om sin beundran av sin betydligt äldre bror. Han var hårdrockare och körde en Saab utan servo. ”Vi var två lyckliga dårar.”

I en enda mening fångade hon både miljön och tidsandan: ”Jag trodde han var lika populär som Christer Sjögren.”

Hon höll distansen, blev inte narcissistisk, ens när hon berättade hur hennes pappa vid ett tillfälle inte räddade henne från att drunkna. Enligt framgångsformeln för årets Sommar – olycklig barndom, elände, övergivenhet – hade hon kunnat bygga upp alla sina 90 minuter kring de. Men för en sann berättare som Stoor var episoden tre strama minuter med konklusionen, att pappans passivitet kunde ses som en komplimang.

Pappan återkom när han gått in i demens. Med sin värme sa Stoor: Han grät åt eftermiddags-TV och gamla filmer.

Jag kände: Detta är en bygd jag vill besöka – bara jag hittar.

I sitt musikval bjöd hon varierad jazz, dansband, amerikansk folkmusik och intressant rock. Men däremot inget exempel på den svenska sommarens signum, en Taube-låt.

ARTIKELN HANDLAR OM