Anders och Lasse – den nya tidens gubbröster

Sonja Schwarzenberger , 28, journalist, skribent och regissör.
NYHETER

Det är obekvämt att se sina futtigheter i vitögat. Som kolumnist vill jag skriva viktigheter. Få massorna att rasa, beskriva orättvisor, berätta om hjältar i det fördolda?…?

Men krönikan som fanns i mitt huvud i morse handlade om något så trivialt som hur störigt det är att vissa svenska musiker har fått gubbröst. Med vissa musiker menar jag Pengabrorsan, Moneybrother på svenska.

– Är det där Lundell?

– Nej, svarar min kompis, det är Pengabrorsan.

För att inte tala om när jag äntligen fick slå mina örsnäckor i Winnerbäcks senaste alster Daugava.

– Men herregud, är det här

Lundell?

– Nä, det är Lasse, påminner jag mig själv.

Det måste det vara. Vackra folkmusikinstrument, känslig stämning, fina ord, men rösten har något konstruerat hängigt snedleende i sig som får mig att irriterat fnysa ut rök genom näsborrarna. Är vi såhär gamla redan? Vad hände med hans klara toner, vadan dessa frustanden?

Fan också, nu gjorde jag det i alla fall. Nedlät mitt mediala utrymme till skitsnack och ovesäntligheter. Torde inte världssvälten, nedrustningen av arbetarrätten eller whatever, hiv, vara mer angeläget? Jo, det är det såklart. Fast allra värst vore det ju om Anders Wendin eller Lars Winnerbäck skulle googla sig själva och hitta den här krönikan. Skulle de bli ledsna? Deras cv talar på något sätt mot det, men tänk om.

Kanske skulle jag kunna rädda mig genom att skriva att Anders verkligen ser bra ut, och att Moneybrother på engelska är en fröjd. Och om jag berättade för Lasse att jag sätter på ”Rusningstrafik” varje gång jag behöver bli trygg. Att alla kaféstunder och höstpromenader har definierats av honom. Hur mycket ”Dans med svåra steg” betyder, och att jag och min kompis Tilda lyssnade sönder hans demokassetter när Winnerbäck var långhårig och jag 12 år yngre. Men det här räcker inte för att jag ska kunna se dem i ögonen på ett teoretiskt plan. Här duger intet mindre än att idka sovjetisk självkritik:

Jag, Sonja är fåfäng. Om jag gör något snällt vill jag ha något tillbaka. Jag svarar inte på långa fina mejl av kärlek utan av dåligt samvete. Det goda som jag vill, det gör jag inte, det onda jag inte vill, det gör jag. Och värst utav allt – att jag önskar det här var en låt från dig till mig.

avSonja Schwarzenberger