Avrättades - i hissen

NYHETER

Barnen vädjade till henne att sluta rapportera - men hon kunde inte

1 av 6 | Foto: FÖRHANDLARE När tjejenska terrorister tog 700 i gisslan på en teater i Moskva ville de bara prata med en person: Anna Politkovskaja.

Hon stod i hissen när mördaren till sist nådde henne.

Två skott - och Putins skarpaste kritiker var död.

Anna Politkovskaja visste att det kunde hända.

-Det är en del av mitt jobb. Jag skriver, reser och tar risker, men jag är också en vanlig människa. Jag är rädd. Jag vill leva.

I sju år har journalisten Anna Politkovskaja, 48, utmanat makten i Moskva.

Hennes vapen har varit sanningen.

Hennes arbetsplats Tjetjenien.

Arbetet har fört henne in i tortyrkammare, in till terrorister och gisslan. Förgiftat henne, tvingat henne i exil.

Flera gånger har hon erbjudits stipendier och en trygg tillvaro i väst. Men då har hon tackat nej.

Fram till i går var Anna Politkovskaja en av få ryska röster som vågade ta strid för rättvisan och det tjetjenska folket. En av få som vågade gräva fram sanningen om ryska övergrepp, avslöja lögner och korruption i Kreml.

- Jag har ett uppdrag, sa hon ofta.

- Jag ska ge en del av mitt stora land sanningen om vad som händer i en annan del av detta stora land.

Hon kände att hon måste göra det.

-De officiella massmedierna och de officiella tv-kanalerna, de överför bara officiell information.

Putins värsta fiende

Hon har kallats Putins värsta fiende, men vännerna kallade henne Anja. Hon var reporter på den regimkritiska tidningen Novaja Gazeta i Moskva. Men där, på redaktionen, var hon inte ofta.

Hon reste hellre.

Var hon inte i väst - i Stockholm, Wien, London - var hon allra helst i ett litet hörn i norra Kaukasus, i delrepubliken Tjetjenien. Det är inte större än Västergötland. Anna Politkovskaja beskriver det som helvetet på jorden.

Hon brann för att berätta om vardagen för en miljon tjetjener. Om hur vanliga, fredliga människor dag efter dag kämpar för att bokstavligen överleva mellan den ryska krigsmaskinens terror och ett par, tre tusen rebeller.

- Ibland stannade handen av fasa för det jag måste sätta på pränt i anteckningsboken, har hon sagt.

I tortyrkammaren

Anna Politkovskaja brukade resa dit en gång i månaden. Hon smög över gränsen. Hon ville leva med de människor vars öde hon skulle skildra. Hon ville höra och se deras sanning.

-Varje gång jag är där berättar människor saker för mig. De talar för att de uppriktigt hoppas, att det jag för vidare ska leda till förändring, till fred, har hon sagt till The Guardian.

Hon mötte själv flera gånger den ryska terrorn. Som i februari för tre år sen, då hon besökte ett ryskt fångläger där tjetjenska fångar torterades.

I ett dygn var hon själv fånge i tortyrkammaren och hotades med våldtäkt av berusade ryska officerare.

För fem år sedan tvingades hon fly Ryssland efter hot från en polis som hon pekat ut som skyldig till övergrepp. Hon gick i en flera månader lång exil i Wien.

1999 lämnades hon av sin man Alexander Politkovskij. Han älskade henne, men stod inte ut med att hon åkte till kriget, alltid riskerade sitt liv.

Barnen, Vera och Ilja, vädjade till mamma att sluta rapportera. Men hon kunde inte.

Anna Politkovskaja var en späd kvinna. Med lätt grånat hår och intensiva, nyfikna ögon bakom tunna glasögon, såg hon mer ut som en vänlig skolfröken än den modiga krigskorrespondent hon var.

Själv beskrev hon sig som "vilken normal människa som helst".

- Jag är både rädd och vill leva.

Medlade i Moskva

I oktober 2002 trängde sig ett 50-tal män och kvinnor in på Dubrovkateatern i Moskva under pågående föreställning. Över 700 personer togs som gisslan av de tjetjenska terroristerna.

Det fanns en person de kunde tänka sig att tala med: Anna Politkovskaja.

Hon kallades hem från USA av Kreml, skickades en eftermiddag två dygn senare in i teatern.

-Jag är Politkovskaja, jag är Politkovskaja, ropade jag då jag gick in.

Hon hade ingen som helst erfarenhet av att förhandla med terrorister och försköt sin egen rädsla.

-Om jag hade något var det en önskan att hjälpa de människor som oförskyllt hamnat där. Och eftersom terroristerna valt mig att tala med, kunde jag inte säga nej.

Småpratade

Teatern var tyst. Hon trevade sig i mörkret uppför en trappa, i svagt ljus mötte hon en man i svart huva och med maskingevär.

-Jag är Politkovskaja "Jag har kommit för att möte er befälhavare.

Scenerna hon mötte på teatern glömde hon aldrig. Hundratals livrädda människor som fångar hos terroristerna.

För att bryta den bedövande tystnaden i väntan på befälhavaren småpratade hon med männen, vakterna.

-Era mödrar. Vet de om det här?

-Nej, men vi har redan passerat alla gränser. Antingen blir det slut på kriget - eller så spränger vi gisslan.

Tankarna for i hennes huvud: Vad händer nu? Dödar de mig? Tar de mig som gisslan?

"Nu ska ni lida"

Så fördes hon in i ett rum. Mötet med den 29-årige befälhavaren Abubakar har hon beskrivit så här:

-Ingen av oss visste hur man förhandlar. Släpp ut ungdomarna, förslog jag.

-Nej. Vi har lidit. Nu är det ert folk som ska lida. Och era föräldrar som ska lida - som våra föräldrar lidit.

-Låt oss åtminstone föra in mat till barnen.

-Nej. Våra barn går hungriga - nu får era barn hungra.

Förhandlingarna kom inte långt. Anna Politkovskaja fick ett löfte om att få föra in vatten och juice till de 700 i gisslan. Hon lämnade teatern i total tystnad och hon tänkte:

-Gå och hämta juicen. Gör nu bara det. Tänk inte.

När teatern ett dygn senare stormades dödades minst 140 personer.

Förgiftad av kopp te

Två år senare, i september 2004, stod hon inför nästa gisslandrama. I en skola i Beslan hade barnen tagits som gisslan. Hon ville, så klart, resa dit men hade svårigheter att komma med ett flyg. Hon misstänkte att ryska myndigheterna ville stoppa henne. Anna Politkovskaja i Beslan var inte vad Kreml önskade.

Till slut erbjöds hon ändå en plats på ett plan. På planet fanns också tre agenter från den ryska säkerhetstjänsten.

Kort efter start accepterade hon en kopp te. Det var mot hennes vanor, hon brukade av säkerhetsskäl bara äta och dricka vad hon själv lagat.

Tio minuter senare mådde hon illa. Sedan föll hon in i medvetslöshet.

- Någon ville inte att jag skulle komma fram.

Den gången överlevde Anna Politkovskaja.

Femte offret

I går hände det som exmaken Alexander Politkovskij fruktat. I natt var han en av många som la ner blommor utanför hennes bostad.

På Novaja Gazetas redaktion hänger sedan länge porträtten på de fyra arbetskamrater som mördats sedan tidningen startade 1993.

Anna Politkovskaja blev den femte.

Hon blev 48 år gammal.

Petter Ovander