Tsunamin tog Pigges liv - då fick han ett nytt

1 av 5
NYHETER

PHUKET

Pigge Werkelins öde har rört en hel nation. Hans kamp för att ge sin familj ett värdigt slut fortsätter.

Men Pigge är inte bitter - utan levnadsglad.

Nu vill han försonas med havet som tog hans familj.

- Mina grabbar är ute till havs tillsammans med Nemo och alla hans sköna fiskar. Deras själar är där och kan dyka upp igen.

Det här är Pigges berättelse om hur tsunamin tog hans liv - och gav honom ett nytt.

Den 10 december reser Pigge, 43, frun Ulrika, 40, och sönerna Charlie, 5, och Max 4, till sitt favoritres­mål Thailand. Stig ”Pigge” Werkelin, ägare av Gotlandsflyg och Kneippbyn, har jobbat hårt och familjen ska unna sig sex veckors semester.

Två månader tidigare har Ulrika fyllt 40 och paret passade på att förnya sina bröllopslöften.

– Inte för att vi var skilda utan för att vi var så lyckliga ihop. Vi ville göra om det.

Pigge och Ulrika har varit gifta i tio år och Pigge ville fria så som han glömde att göra den första gången. Under kalaset bytte han om till uniform och gick ned på knä.

De två första veckorna på semestern tillbringar familjen i barnvänliga Hua Hin.

På annandag jul åker de ner till Khao Lak.

– Min fru hade förbokat ett hotell eftersom det var svårt att få rum över nyår. Men hotellet var inte barnanpassat och låg för högt upp från stranden för pojkarna så vi bytte direkt, säger Pigge.

De checkar in på Royal Orchid Buri. Hotellet är så nytt att gräsmattorna rullades ut först på julafton. Pigge och hans familj får nyckeln till sin fina bungalow. Tjugo minuter senare kommer dödsvågen.

– Plötsligt kommer det en stor jävla våg och vattnet forsar in. Vi springer upp på andra våningen och jag upp på taket och försöker lyfta upp barnen. Då kollapsar hela huset.

Han ser hus efter hus explodera och hinner säga några ord till sin hustru och ena sonen lite längre bort i vattenmassorna. Sedan sköljs han iväg med vågen.

– Jag hamnar under en massa bråte och sitter fast under ytan. Jag dyker ner tre gånger, på fjärde försöket kommer jag upp och får luft igen.

Allt bråte har blivit en slags flotte som fastnar mellan två träd.

– Jag står och tittar ut över de enorma vattenmassorna efter min familj och inser där och då att de inte har överlevt. Jag ser inga människor, ingenting.

Plötsligt ser han en arm sticka upp. Pigge rycker tag i den och just när trycket från vågen släpper lite tar han i allt vad han har och ser ett ansikte. Det är en man vid namn Anders Ericsson, 41, en svensk som bor i norska Narvik. Pigge räddar hans liv. De tar skydd sju meter upp i ett träd. Där sitter de i över en timme.

– När jag sitter där får jag ingivelsen att strunta i allt och hoppa. Jag har förlorat min familj och såg ingen anledning att leva. Men en norrman sitter bredvid mig och skriker att vi måste kämpa. Han är nära att svimma så jag sitter och håller i honom. Vi räddade nog livet på varandra.

Ett par meter ner sitter Anders. Han hostar och kippar efter luft.

I fredags träffades Pigge och Anders igen för första gången sedan den där ödesdigra dagen då deras liv slogs i spillror.

Han ringde Pigge och sa ”Hej, det är Anders från samma träd”.

– Det var ett häftigt möte, jag har gråtit så mycket över svunna liv. Nu fick vi gråta över vunna liv, säger Pigge.

Anders fru Lise överlevde flodvågen men sonen Ragnar, 2,5 år, saknas fortfarande.

– Det var oerhört positivt att träffa Pigge. Det kan finnas hur många krispsykologer som helst men under sådana här extrema omständigheter är de som varit med de enda som riktigt kan förstå, säger Anders Ericsson.

Pigge har inte tid att vara bitter. Han måste först försöka få ut sonen Max kropp från templet i Wat Yan Yao. Charlie och Ulrika har han redan hittat.

– Jag fick 13 år med Ulrika. Och fyra, fem med mina pojkar. Jag måste försöka vara glad över det. Och jag känner ingen skuld. Jag kunde inte ha gjort något annorlunda. Vågen kom. Det var inget vi kunde göra.

Pigge Werkelin börjar leta efter sin familj samma dag som dödsvågen ödelagt hela semesterparadiset. Han letar bland hundratals lik som ligger på stränderna i Khao Lak och på sjukhusen. Han har inga förhoppningar om att hitta Ulrika, Charlie eller Max levande. Han vill bara få chansen att ge dem ett värdigt slut.

Pigge Werkelin fann sin fru under ett träd.

– Jag gjorde en bår av en dörr och fick hjälp att forsla henne därifrån. Hon hade några blåmärken, men såg i övrigt helt oskadd ut.

Av rädsla för att hennes kropp ska försvinna bland alla döda på bårhuset tar han med Ulrikas kista i bilen när han reser runt i Khao Lak för att leta efter sönerna.

På torsdagen transporterar han Ulrikas kropp till Bangkok. Hennes kropp sveps in i en svensk flagga och läggs i kista nummer 19. På insidan av kistlocket klistrar Pigge bilder på sönerna.

Hon kremeras på Kasemrad Hospital. Urnan tar Pigge med sig tillbaka till Phuket.

Men än är det inte över. Han måste hitta sönerna Max och Charlie. Pigge får hjälp av systern Eva, brodern Bobbo samt bästa kompisen och arbetskollegan Michael Juniwik.

– Ibland tror man att man är en robot men så får man bekräftelse på att man inte är det. Tidigare har jag velat lösa allt själv. Nu tar jag emot all hjälp jag kan få. Jag har lärt mig att inte innesluta känslorna utan prata och gråta ut.

För att hitta sina söner tittar Pigge på hundratals groteska bilder av de döda utanför de buddistiska templen. Som så många andra sätter Pigge upp efterlysningar på sina söner på sjukhus, bårhus och andra platser. Han knyter kontakter, pressar svenska myndigheter och söker nya vägar för att få svar. Hemma i Sverige börjar media uppmärksamma hans kamp.

– Jag försöker nästla mig in överallt, jag har till och med varit på thailändsk tv. Plötsligt ser ju någon volontär min grabbs kropp och tänker på mig.

På lördagen – sex dagar efter tsunamin – ringer en dansk läkare och berättar att han sett Charlies kropp vid Bang Muang-templet i Takua Pa strax norr om Khao Lak. Pigge Werkelin åker dit och börjar leta. Nummer SO 44 är bilden på Charlie. Pigge går fram till kistan och konstaterar att det är hans son. Han känner igen honom på armbandet där det står ”Kneippbyn” med gula bokstäver.

Men nu är läget annorlunda. Militären kräver att alla kroppar ska identifieras med tandkort innan de lämnas ut. Myndigheterna är stenhårda.

– Helt nya regler gäller nu. Allt är väldigt formellt.

Pigge försöker med svenska UD, men får ingen hjälp. Av en slump dyker Thailands miljöminister Suwit Kunkiti upp vid templet.

– Jag såg direkt att det var en betydande person som hade kommit dit och störtade fram och började prata engelska. Han hade ett helt uppbåd med journalister och annat folk med sig. Jag tror han ville visa handlingskraft och ringde ett par, tre samtal.

Det räckte. På måndagen – en vecka efter tsunamin – får Pigge hämta ut Charlie. I Wat Phatoung-templet i Phuket hålls en enkel och vacker ceremoni. Pigge och hans vänner är klädda i vitt. Bobbo Werkelin sjunger ”Teddybjörnen Fredriksson”. På Charlies vita kista står två nallebjörnar och porträtt på Ulrika, Charlie och Max.

– Jag vill se det här som en glädjens dag, säger Pigge efteråt.

Pigge tycker att han har fått chansen att leva ett nytt liv. Trots tragedin och sorgen får han hela tiden ny kraft – och fortsätter kämpa. Det skulle alla pappor som försöker hitta sina barn göra, menar han.

– Jag tittar på bilder av min familj. Blickarna från mina söner och min hustru ger mig styrka. Men det finns ju en gräns för hur länge jag orkar. Jag gick till en psykolog men efter en kvart började hon gråta. Vad hjälper det mig?

Nu börjar den sista kampen för att hitta Max kropp. Pigge utfärdar en belöning på 10 000 baht (1 700 kronor) till den som kan ge information om var Max kropp kan finnas.

Plötsligt får han napp.

En österrikisk man har tagit en bild av Max på Tropicana Beach. Pigge är säker på att det är bilden på hans yngste son.

Återigen är armbandet beviset.

– Vi har gått bakvägen och avfärdat bild efter bild på lik där minsta fakta eller detalj på kroppen inte stämmer. Men nu har vi sett en bild där det inte går att avfärda något utan allting stämmer.

På måndagen – två veckor efter naturkatastrofen – åker Pigge upp till Wat Yan Yao-templet och lämnar dna ihop med bevismaterialet.

Nu återstår det bara att vänta.

– Det här kan ta upp till sex månader. Men de har sagt att barn prioriteras. Och de behöver ju bara matcha min dna mot Max och inte tusen andra. Vi är hundra procent säkra på att det är han.

Pigge vill kremera även Max i Thailand. Sedan flyger han hem med urnorna för att ha en begravning hemma.

– Han ska kremeras här eftersom symboler betyder mycket för mig och jag vill inte sära på familjen.

I väntan på besked försöker Pigge vårda sin själ och hitta en slags vardag. Han spelar tennis, äter middag och åker på moped-turer.

– Jag har en oerhörd sorg att bearbeta när jag kommer hem, när sökandet är över. Nu har jag bara ett fokus. Medan vi väntar på besked om Max försöker jag att ta det lite lugnt. Annars kommer jag att bryta ihop snart.

Så fort såret på benet har läkt ska han bege sig till stranden där dödsvågen tog hans familj.

– Jag ska gå ner och bada. Jag har något ogjort med havet och det måste jag ta tag i.

Han försöker tänka att havet har tagit hans barn och att det är där de ska vara.

– Jag har en bild av dem ute till havs tillsammans med Nemo, Doris och alla andra sköna fiskar. Att deras själar är där och att de kan dyka upp igen. Det är bara en känsla jag har.

Pigge känner en oerhörd tacksamhet för allt stöd han fått hemifrån. Hans öde har berört många svenskar.

– Allt det här har förändrat mig otroligt mycket. Jag skulle kunna bryta ihop hundra gånger av alla bakslag men min bägare är på något sätt full.

När han förenat sin familj ska han återvända till Sverige för att börja ett nytt liv.

– Ulrika hade många fantastiska sätt att se på livet och det vill jag få med mig. I mitt nya liv ska jag vara mer levnadsglad och göra livet lite festligare. Jag vill att alla där hemma ska veta att jag funkar och att jag kan prata om allt eftersom jag redan har gått igenom det värsta man kan gå igenom, säger Pigge Werkelin.

Fler artiklar:

Vill du skriva till Pigge Werkelin?

Susanne Nyhlén