Hoppet lever mitt i sorgen

NYHETER

Maria och Bob letar efter sina familjer tillsammans

1 av 3 | Foto: FÖRTVIVLAN - MEN DE GER INTE UPP Bob Stigsson från Göteborg och Maria Ekdahl från Malmö vid en anslagstavla med listor och bilder på saknade. De förlo rade sina familjer i dödsvågen och letar nu tillsammans efter dem på sjukhus och bårhus. Hoppet tänds och släcks - hela tiden. "Vi orkar lite till", säger de.

PHUKET

De överlever genom varandra.

Maria Ekdahl och Bob Stigsson saknar sina familjer efter dödsvågen och nu letar de tillsammans på sjukhusen.

-Vi skulle aldrig få ro i själen om vi inte försökte, säger de.

Taxin från Phuket till sjukhuset i Takua Pa rör sig långsamt i hettan och fukten genom den kaotiska trafiken.

Hopp tänds och släcks hela tiden och Bob Stigsson vet inte hur han ska tolka telefonsamtalet han fick kvällen innan.

En läkare ringde och berättade att de hade opererat hans dotter Kajsa, 6, i fyra timmar och sedan förlorat henne.

Doktorn ville att Bob skulle komma upp till sjukhuset och identifiera sin dotter.

-Om hon opererades i går måste hon ju ha levt i flera dagar. Och då finns det hopp om resten av min familj, säger han.

-Och läkaren kan ju ha blandat ihop patienterna. Hon kanske har överlevt.

Bob saknar förutom Kajsa dottern Klara, 3, och hustrun Johanna, 36.

Bredvid honom i

taxins baksäte sitter Maria Ekdahl. Hon saknar sönerna John, 8, och Henry, 6, samt maken Kent, 49.

Han kramar försiktigt hennes hand, hon stryker honom ömt över kinden.

Han är från Göteborg och hon är från Malmö och de går tillsammans igenom varenda sal på varenda sjukhus och varenda bårhus i sökandet efter sina familjer.

Trängs framför anslagstavlorna

De träffade varandra första gången på en dykutflykt samma morgon som dödsvågen slet sönder södra Thailand.

De semestrade med sina familjer i Khao Lak och om de inte hade varit på utflykten hade de också varit saknade nu.

-Vi orkar lite till. Vi är ett oerhört stöd för varandra, säger de.

Vid sjukhusets entré trängs anhöriga framför anslagstavlans listor och bilder på skadade.

Sjukhuspersonal springer förbi med patienter på bårar, ambulansernas sirener tjuter, människor från hela världen sliter i tolkar, andra försöker tränga sig före varandra vid informationsdisken.

Men ingen vet någonting om Kajsa och vi får rådet att ta oss till moskén någon kilometer längre nerför gatan där bilder på de döda har satts upp.

Här står kistorna staplade på varandra. Är det 75? 100? Jag bryr mig inte om att räkna.

Bob börjar titta på bilderna. De är groteska, föreställer ansikten som svullnat upp och förvridits till oigenkännlighet.

Svensk sorgedag betyder inget

Bild nummer 23 föreställer en liten flicka med blont hår och likadana flätor som Kajsas.

-Jag tror inte att det är hon, viskar Bob Stigsson. Jag vill inte tro det.

På sjukhuset har tolken samtidigt fått veta att en sammanblandning skett, att det var en helt annan flicka.

-Det känns skönt. Jag skulle ljuga om jag sa någonting annat.

Det har nu gått fem dagar sedan katastrofen och ingen av dem vet någonting om vad som har hänt deras familjer.

Vår färd går vidare till Blue Village Pakurang resort i Khua Lak, där Maria Ekdahl bodde med sin familj. Det är nyårsafton och i morgon har Sverige proklamerat sorgedag, men ingenting av detta betyder någonting just nu.

-Kvällarna och morgnarna är värst. Då får man tid att stanna upp och tänka, säger Bob.

-Jag undrar hur nästa jul blir, säger Maria med tårarna strömmande ner för kinderna.

De ömsom gråter, ömsom skrattar. Berättar roliga historier. Bryter ihop. Skrattar igen.

De är arga på de svenska myndigheterna.

-Vi har fått veta mer under ett fem minuters långt samtal med en taxichaufför än vad Sverige kunnat förklara för oss under fem dagar.

Palmer har rivits upp med rötter, byggnader är söndersmulade, virke och bråte slår in mot sandkanten.

- Det var så vackert här. Barnen sprang upp och ner för stranden, säger Maria.

Hon hade lovat Henry att de skulle kasta ut en flaskpost i havet och leta efter skatter och nu skriver hon någonting på en lapp och lägger i en flaska.

Hon går åt sidan, vill vara för sig själv. Ett stilla regn börjar falla och hon slänger ut flaskan.

Hon står kvar länge och kommer sedan tillbaks och säger att hon inte tror att Henry klarade sig.

-Han var för liten. Han kan inte ha orkat.

Hon ler försiktigt och säger att hon vill berätta vad hon skrev.

"Jag älskar er.

Mamma Maria".Vi orkar lite till. Vi är ett oerhört stöd för varandra.

Oisín Cantwell