Läs ett utdrag från boken ”Mordet på Zaida Catalán”

avAftonbladet

På årets bokmässa släpps Staffan Lindbergs bok om mordet på journalisten Zaida Catalán.

Här är ett smakprov från sidorna 198–202.

De första månaderna hade Zaidas research varit lätt att följa, men mot slutet av hösten 2016 hade dokumentationen tappat i skärpa. Förgäves hade jag försökt förstå vilken roll spionpennan hon sparat ner en bild på hade spelat.

»Pennan, ja«, sa Josaphat och gick ut till pentryt för att blanda till lite snabbkaffe. »Jag har tänkt så mycket på den. Undrat vart allt tog vägen.«

Idén hade kommit i december 2016, strax innan Zaida Catalán skulle resa hem till Sverige på semester, berättade Josaphat.

I flera dagar hade hon ältat sin besvikelse över att översten hon bearbetat i fängelset inte velat släppa ifrån sig den komprometterande inspelning med Batumike han påstod sig sitta inne med.

Josaphat berättade hur Zaidas blick plötsligt hade mött hans.

»Skulle vi inte kunna göra samma sak själva?« frågade hon.

»Infiltrera milisen med en dold mikrofon?«

1 av 2 | Foto: Urban Andersson
Staffan Lindberg


Under julfirandet på Öland utarbetade hon planen i detalj, och när hon reste tillbaka till Kongo i januari hade hon packat ner den svarta spionpennan i handbagaget. Stolt visade hon upp den för Josaphat.

»Överst på pennan fanns en del som gick att vrida på, det var så mikrofonen sattes igång. Men den var verkligen omöjlig att upptäcka. Vi provade pennan flera gånger och slogs av hur kraftfull den var. Ljudet var perfekt«, sa Josaphat.

Flera av Batumikes närmaste milismän befann sig ännu på fri fot inne i plantagen. Zaida och Josaphat gjorde upp med en äldre man från grannbyn Katana som var beredd att ta sig an uppdraget. Planen var först att infiltratören skulle ordna en fest för de högsta befälen med grillat kött och öl, för att få dem att avslöja så mycket som möjligt om milisen och Batumike.

Men strax innan aktionen skulle sättas igång ändrade sig Zaida. Hon ville i stället att infiltratören skulle söka upp milisen i ett specifikt ärende: han skulle försöka beställa ett mord. Hon diktade upp en bakgrundshistoria om att en granne hade stulit den äldre mannens ko. Nu skulle grannen röjas ur vägen.

Josaphat tvivlade på att planen skulle fungera.

»Jag trodde aldrig att den gamle mannen skulle gå med på det. Men när han fick höra upplägget så bara nickade han. Han

ville inte ens ha betalt.«

De instruerade infiltratören hur pennan fungerade och lämnade över den. Därefter följde dagar av otålig väntan.

I början av mars 2017, kort före Zaida Cataláns avresa till Kananga, kom beskedet: den gamle mannen ringde upp och

sa att han hade allt på band.

»Både Zaida och jag blev helt upprymda«, sa Josaphat.


Zaida planerade att återvända till Bukavu så fort hon var klar med arbetet i Kananga. Tillsammans skulle de hämta upp pennan och analysera dess innehåll i detalj. I stället fick Josaphat ensam stämma träff med infiltratören dagen efter dödsbudet. Nästan omgående överlämnade han pennan till en kvarvarande medlem av expertgruppen. Därefter blev det tyst. Någon redogörelse för innehållet kom aldrig. Inte ett ord.

Ingen föreföll ha lyssnat på inspelningarna.

Jag tog upp de elva filerna i datorn, klickade på den första som hette R001 och hörde knastret när ett och ett halvt års

tystnad bröts. Vissa saker gick att uppfatta. Infiltratören talade med en man som hade en hes röst. Efter en stund anslöt sig en tredje person, som mest verkade lyssna. Antagligen befann de sig i en hydda, för det hördes barnskrik och kacklande hönor i bakgrunden.

Josaphat böjde sig framåt för att kunna höra bättre. Bad mig att pausa och spela upp igen. Efter en stund skakade han på

huvudet.

»De talar mashi.«

Jag tittade frågande på honom.

»Det är ett mycket litet språk, som talas av vissa grupper runt Kavumu. Jag hade trott att det skulle vara på swahili ...«, sa han.

Vi testade nästa fil, som hette R002. Samma främmande språk. R003 och R004 likaså. Missmodet växte. Språket fungerade som en ogenomtränglig kryptering.

»Vi måste gå igenom alla filerna«, sa jag. »För att vara helt säkra.«

Jag klickade upp R005 och R006. Männens tonläge och temperament växlade, men det gick fortfarande inte att förstå ett ord av vad de sa. R007 föreföll vara en fortsättning på samma diskussion. Jag skulle just gå vidare till nästa fil när Josaphat höjde handen.

»Stopp! Vänta! Ta om det här från början.«

Männens röster var lägre än innan. Den hese väste fram orden. Josaphat tog upp en penna och började ta anteckningar. Efter ett par minuter sa han:

»Den här filen är på Swahili. Jag förstår alltihop.«


Ljudfil R007

INFILTRATÖREN: Har vi en överenskommelse?

MANNEN MED HES RÖST: Ja, vi gör det för tvåhundrafemtio dollar.

INFILTRATÖREN: Och ni avrättar honom på samma sätt som tysken Müller?

MANNEN MED HES RÖST: Nej, den här avrättningen är annorlunda eftersom vi kommer att göra det i hans hem. Vi gör som vi gjorde med Kasali.

INFILTRATÖREN: Okej.

MANNEN MED HES RÖST: Jag har en chaufför som kommer att ta reda på hans adress. Vi tar honom när han sover. Det är så vi tänker göra det.


Josaphat följde mig i tystnad tillbaka genom den planerade staden, förbi parkbänkar där studenter delade jointar och hånglade i den höstmörka kvällen. Saknaden efter Mamanchauffeur var ännu påtaglig.

Själv tänkte jag på den enda av de elva filerna vi hade kunnat förstå. Männen hade tagit på sig mordet på aktivisten Kasali, som också utrett Batumike, och indirekt även det på tysken. Brott som Batumike och hans gripna milismän i varje polisförhör ihärdigt förnekat inblandning i.

Men det stannade inte där. De hade dessutom visat att de var beredda att mörda vem som helst mot betalning. Jag tänkte på kylan i den heses röst när han talat om den aktion som nu planerades, som om det rört sig om vilket jobb som helst. Vi tar honom när han sover. Och pengarna, de tvåhundrafemtio dollarna. Priset på ett människoliv i Kavumu.

Vi skiljdes åt framför stationen. »Antagligen spelar det inte någon roll«, sa Josaphat när han till sist bröt tystnaden. »... men Zaida ville verkligen inte åka på den där sista resan till Kananga. Jag minns så tydligt att hon sa det till mig. Hon var inte redo.«