Berättar sanningen om ”försvinnandet”

avEric Tagesson

NYHETER

Gabriella, 25, är hemma igen – och ångerfull

Foto: STEFAN MATTSSON
Gabriella Gardell Freudenthal, 25, var försvunnen i Sharm el-Sheikh.

VISBY. Det har gått en och en halv vecka sedan vi träffade Gabriella Gardell Freudenthal, 25, i Sharm el-Sheikh.

Hon var anmäld försvunnen, efterlyst av polisen och hennes anhöriga var utom sig av oro.

För Aftonbladet berättade Gabriella att hon träffat kärleken i Egypten, och inte haft en tanke på att höra av sig hem.

– Det var en lögn, säger hon när vi träffar henne hemma i Visby. Det fanns ingen pojkvän.

Sedan berättar hon.

Hon har bara varit hemma i ett par dygn. Solbrännan från Egypten sitter kvar, hon ser pigg och glad ut när vi träffas på onsdagseftermiddagen.

Gabriella säger att hon vill berätta, och be om ursäkt för att hon ljög när vi träffades sist, på en stimmig gata i Sharm el-Sheikh.

– Jag blev så stressad, och visste inte vad jag skulle säga. Så jag ljög.

Nu berättar hon uppriktigt om vad som hände, och varför.

Stor sorg

I början av sommaren drabbades Gabriella av stor sorg. Hennes älskade pappa gick bort, bara 58 år gammal.

– Det var ett hjärtfel och kom plötsligt. Även om han bodde i Sydamerika stod vi varandra väldigt nära. Han var en viktig del i mitt liv, säger hon.

Men istället för att ta sig tid att sörja jobbade Gabriella. Hon sköt känslorna åt sidan, och fokuserade på arbetet.

– Jag kände ansvar på jobbet, och lät det komma före mina känslor.

Efter sommaren, säger hon, ville hon komma bort. Bort från Sverige, bort från dem som stod henne nära – för att få distans, och för att ta tag i sina känslor för faderns bortgång.

Det blev Egypten.

– Jag hade hört talas om Sharm el-Sheikh, och att det var bra där, säkert.

Låg vid poolen

Hon åkte reguljärt och tog in på lyxhotellet Tropitel Naama Bay.

– Det var härligt. Jag låg vid poolen, läste och löste sudoku. Jag tog det bara lugnt.

Men det var svårt att ”ta det lugnt”. Sharm el-Sheikh sover aldrig, och dygnet runt hörs musik, det är folkliv och vimmel.

– Jag blev hyperstressad. Helt plötsligt var det inte så kul att vara ensam.

Hon lärde känna några egyptier, både män och kvinnor.

– De var jättetrevliga, vi gjorde utflykter, och gick ut och åt.

Men samtidigt.

Hon slutade höra av sig hem.

Varför?

– Jag vet inte varför riktigt. Jag hade dåligt med pengar på kontantkortet. Men jag tror att det var känslorna och förvirringen också.

– Jag hade inte hanterat min kris, och ville göra det på mitt sätt, utan kontakt med de där hemma. Nu kan jag ju se att jag inte agerade rationellt.

”Fruktansvärd ångest”

Efter att Aftonbladet träffade henne i Sharm el-Sheikh hade hon mer kontakt med familjen i Sverige. Hon stannade några dagar till, innan hon åkte hem.

– Jag hade sådan fruktansvärd ångest över vad jag gjort. Jag tänkte på mamma och min syster hela tiden, och vad jag kunde göra för att inte göra skadan större, säger hon med tårar i ögonen.

Gabriella återvände hem.

– Jag känner mig ändå lycklig nu. Jag har hanterat mina känslor, även om jag har en del kvar att bearbeta.

Glada och arga

Hon säger att resan till Egypten både var en flykt från känslorna, och en resa för att på egen hand kunna bearbeta sina känslor.

– Alla hanterar sorg på sitt sätt, jag ville göra det ensam.

När hon landade i Stockholm i söndags möttes hon av sin mamma och syster.

– Oj. De var glada och arga, och glada och arga. De hade såklart en massa frågor, och det var jobbigt att behöva förklara hur jag mått, och känt. Men nu är det bättre. De har varit ett otroligt stöd.

Vad händer nu?

– Det är en bra fråga. Jag vet inte, måste sätta mig ner och planera försiktigt. Små steg. Helst hade jag ju velat börja jobba, men jag vet inte.

Hon bläddrar i Aftonbladet från den 31 augusti, när hon själv var på förstasidan.

– Jag kan inte förstå det, jag blir så ledsen. Jag visste verkligen inte hur oroliga människor var, och hur många som engagerade sig. Det är surrealistiskt.

”Jag är äventyrlig”

Tills vidare bor hon hemma hos sin mamma i Visby.

– Det är skönt, även om hon fortfarande tror att jag har varit kidnappad av terrorister.

Det var hon inte, försäkrar hon.

– Men jag är våghalsig, äventyrlig och lite dum i huvudet kanske.