"Jag skulle döda mig själv, inte Susanne"

Foto: Brevet är hans avsked till livet, säger mannen - men åklagaren anser att det bevisar mord.
NYHETER

Nu säger den 51-årige mannen att planen var att skjuta sig själv framför Susanne Hasselsjö. Att det här brevet fick honom att minnas det.

Hon skulle tvingas se honom dö.

Han gråter när brevet visas i Göteborgs tingsrätt, 14 rader, stora versaler, skrivna med brådska vad det verkar. Det fanns i ett block, i hans arbetsrum. En penna stack ut och polisen tittade efter, men först en månad efter brottet den första mars.

Den mordåtalade mannen säger:

- När de läste upp brevet i förhören, då vällde känslorna fram. Då mindes jag hur det var.

I en magnifik martyrscen skulle han skjuta sig, låta blodet spruta över Susanne Hasselskog? Ja, det kan vara sant. Var fjärde man som dödar en kvinna de stått nära tar även sitt eget liv.

Det finns mer jag känner igen.

51-åringen är samlad, har inte klippt håret sedan han greps, men skjortan är prydlig, diskret rand mot vitt. Han talar och talar. Framför sig har han anteckningar om allt det han måste säga om sin relation med Susanne, hans livs kärlek.

Två timmar tar berättelsen om hur svårt det är att leva med Susanne, hur sviken han känner sig när hon har kontakt med en annan man på nätet fast de förlovat sig.

Hon "tjafsar" och "provocerar".

Hon visar honom inte allt, hon "höll på med telefonen" och "gömde sig bakom koder".

Hans röst går från skrovlig till stark, det är han som är offret i relationen: hon går inte med på hans förslag på vem som ska betala vad. Hon rusar hemifrån en kväll, för att han blivit lite arg.

Och aldrig gick hon in i tvättstugan!

Det jag känner igen är en grandios självömkan. En oförmåga att se sin egen roll i förhållandet.  Sjukdom är den inte - vad jag vet. Jag är inte psykiater.

Men så farlig kan självömkan bli, här i en man som är lämnad, och i någon mening på glid; han har förlorat ett vd-jobb, en nystartad vinimport, sitt körkort.

Slutligen når hans berättelse fram till den 1 mars i år. Allt kretsar då kring att få reda på vad Susanne har för sig. Han har skaffat ett vapen, provskjutit det hemma i tvättstugan, därefter lindat in det i en svart sopsäck och satt det i städskåpet.

Tidigt på morgonen har han lyckats hitta henne, vet att hon inlett en ny relation. Han springer ifatt henne, petar henne i ryggen med vapnet.

Han har klottrat i ett block till barnen, i det han kallar självmordsbrev:  "Förlåt men jag mådde så himmla dåligt..."

Åklagaren har en annan tolkning. Där i brevets fortsättning står det ju svart på vitt: "...och jag ville inte att hon skulle komma undan med en sån förnedring".

ARTIKELN HANDLAR OM

Brott