"Kanske stoppade vi ett tredje världskrig"

NYHETER

Stig Bergling berättar om sitt liv som spion

1 av 2 | Foto: tommy mardell
ÅNGRAR INGET - Förut var jag lite orolig att jag hade ställt till med saker som jag inte kunde handskas med, men nu är jag nöjd med mitt liv, säger Stig Bergling. I dag vårdas han för parkinson på ett servicehus i Stockholm.

Få känner igen den grånade folkpensionären som tar sig fram i en svart, elektrisk rullstol på trottoaren i Stockholmsförorten.

Ett par unga damer hejdar mannen som dömts för landsförräderi och spioneri för att tala om falungong- rörelsen.

Stig Bergling lyssnar. Han har fyllt 67 år och lever i dag ett liv långt, långt borta från agenternas värld.

Hans hem är en etta med säng på ett servicehus och kroppen är svårt angripen av den obotliga sjukdomen parkinson.

Över en slät kopp kaffe berättar Stig Bergling om skilsmässan, den stundande operationen och sin längtan att få resa ut i världen igen.

Han ångrar intet i sitt liv.

Kanske har han räddat oss från ett tredje världskrig, säger han.

Hur sjuk är du i parkinson?

- Så pass sjuk att läkarna ska ta sista chansen nu och operera in en sond i magen så att jag får flytande dopamin via en pump. Jag har provat det på Akademiska sjukhuset i Uppsala i tio dagar och det fungerade jättebra, jag gick som en ung kille upp och ner för trapporna. När jag kom hem utan utrustningen så, "bonk", fungerar inte kroppen längre.

Hur är det när kroppen inte fungerar?

- Jag kan bli stående på stan utan att kunna ta mig framåt eller bakåt, huvudet vill men orderna kommer inte fram till kroppen. I vintras blev jag stående så där i två timmar i mitten av ett övergångsställe.

Det syns inte så mycket att du skakar.

- Nej, jag äter mediciner. Egentligen ska jag ta en i timmen, men jag försöker trappa ner för att testa vad som händer.

Hur ser ditt liv ut i dag?

- Jag skilde mig i april och bodde först på vandrarhem i Vaxholm. Men det gick inte att bo så, socialen ordnade en lägenhet på servicehus, en etta med kök, balkong och blomsterträdgård utanför. Det är fint, men allt jag har är en säng. Jättedeppigt.

Hur är det att bo på servicehem?

- Tråkigt. De andra är för gamla och dåliga, de är ju snälla men sitter mest bara stilla. Jag är inte tillräckligt dålig i huvudet än för att bo på servicehus.

Hur ser din vardag ut?

- Just nu gäller det att överleva det här. Jag måste bort så fort som möjligt från servicehuset, annars blir jag en zombie.

Vad har drivit dig i ditt liv?

- En opposition mot velourpappan, delvis, att ligga på golvet och leka när mamman krystar och föder barn. Sådan ville jag aldrig bli. Men framför allt har jag alltid varit intresserad av nya världar, nya länder. I skolan hade jag alltid högsta betyg i geografi. Sedan är jag förstås driven av äventyrlighet och kvinnor.

Vad har kvinnor betytt för dig?

- De är mycket roligare än män.

Har du sökt upp dem?

- Mina kompisar säger alltid: "Du som haft så mycket kvinnor, tala om hur man gör?" Jag gör ingenting, sitter bara och ser intressant ut, eller ännu hellre, ser inte intressant ut. Då kommer de fram och pratar.

Vad tror du att de har lockats av?

- Att jag haft udda historier att berätta, om mina resor, om människor jag har träffat; presidenter och kungar som man möter i FN-sammanhang. Jag har ju varit ute i tio år.

När du ser tillbaka på ditt liv vad tänker du då?

- Att det har varit ett bra liv. Åren på kåken var ju inte så roliga förstås, en komplikation. Men de sju åren på rymmen var spännande och intressanta. Jag fick uppleva den sovjetiska nomenklaturan på nära håll, hur alla andra köade för saker och hur de bara gick före i kön.

Din förra hustru Elisabeth Sandberg (avled i cancer 1997) beskrev flykten som en jobbig period i sin bok.

- Jo, jag hade ju lovat att hon skulle få träffa sina barn, men det kunde jag ju inte stå för. Ryssarna vågade inte låta oss träffas.

Var det äkta kärlek med Elisabeth?

- Femtio procent kärlek. Det var ovanligt mycket. Hon var en jättehäftig tjej, inte så jävla vacker men jävligt trevlig, språkkunnig. Hon kunde gå genom väggar utan att synas, en grå katt.

Och en perfekt rymningspartner.

- Ja, verkligen. Hon skaffade tre flyktbilar.

Varför rymde du?

- För att överleva. Jag klarade inte isoleringen mentalt, jag märkte att det började svikta i huvudet. Jag hade suttit i åtta och ett halvt år, i fem år planerade jag för att rymma. Jag vaknade om nätterna och gjorde korrigeringar i flyktplanen, det där sitter i fortfarande, jag vaknar om nätterna.

Hur mådde du i fängelset?

- Efter 39 månader i isolering och att bara få träffa sin gamla mor och läsa Bibeln...

Blev du sjuk?

- Nej, konstigt nog inte, inte vad jag vet om i alla fall. (Skratt). Det är väl därför jag klarar sådant som jag går igenom nu, överlevnadsdrift måste det vara.

Varför valde Elisabeth att rymma med dig?

- Hon hade så tråkigt, var hemtjänstkvinna i Spånga med fyra barn, frånskild, himla tråkigt liv. Och så fick hon se på löpsedlarna att jag hade åkt fast 1979: "Kan det vara möjligt? Gamle Stig?" Hon var bara 15 år när vi träffades första gången. Hon skrev många brev och kom på besök i fängelset. Jo, minst 50 procent kärlek var det.

Och resten?

- Beräkning att komma ut. Jag kunde inte rymma ensam, jag kunde inte skaffa tre flyktbilar inifrån fängelset.

Hur utnyttjade du henne?

- Jag vill inte säga att jag utnyttjade henne, jag kände jättevarmt för Elisabeth.

Hur övertalade du henne?

- Det behövde jag inte. Jag förde det på tal andra gången vi träffades. Hon såg ju på mig att jag inte skulle överleva mentalt, hon frågade bara vilka bilar jag behövde.

Hur ser du på spioneriet du är dömd för?

- I dag ser jag faktiskt helt annorlunda på det än jag gjorde när jag muckade från fängelset 1997. När man gör balansräkning så är det så att utan oss (spioner) hade det kanske blivit tredje världskriget.

Hur har du förhindrat ett tredje världskrig?

- Varje stormakt är intresserad av vad som händer på deras bakgård, till exempel om Sverige hade hemliga planer med Nato och skulle komma in i ryggen på ryssarna.

Lämnade du sådan information?

- Planer ligger i dammiga kassaskåp men vad som händer i ledarnas huvuden vet ingen annan än de som är med och det var jag ganska ofta. Jag vill inte framhålla mig, men så var det.

Så det du gjorde var bra?

- Ja, jag har en annan syn på det hela som så många andra också har i dag.

Du tjänade 67 000 på spioneriet, var det värt det?

- Det skulle bara vara en engångsgrej och skulle inte bli mer. Men sedan jag väl skrivit min namnteckning så var jag ju fast. Den namnteckningen kunde ju hamna var som helst, lät de mig förstå.

Förstod du vad det var du gjorde?

- Nej, inte då. Jag var inte alkoholist precis, men det var en dimmig period. Jag drack ganska bra.

Är du alkoholist?

- Jag har inte druckit en droppe sedan 1992. Det går inte ihop med medicinerna, då blir jag alldeles kaputt i huvudet.

Hur hade ditt liv sett ut om du inte hamnat i ekonomisk knipa den där gången 1973 och gått till sovjetiska underrättelsetjänsten?

- Då hade jag nog blivit aktiv officer och haft ett ännu tråkigare liv.

Har du vänner?

- Nej, just nu har jag dragit sladden ur allt. Jag har bara en gammal säng.

Du har en son?

- Han är 40 år och har levt ungefär som jag, med två plastpåsar.

Har ni kontakt?

- Vi hade kontakt en gång sedan orkade inte jag mer.

Varför inte?

- Det var ju bara mitt fel allting, tyckte han. Och det är det väl.

Har du varit pappa?

- När han var ett och ett halvt år så adopterade jag bort honom. Jag kommer ihåg att jag kom dit på en jättestor motorcykel för att hälsa på honom en gång, den motorcykeln gick fort därifrån sedan " Det var för deppigt.

Varför adopterade du bort honom?

- Jag hade inte tid att vara en god far, var aldrig hemma, jag var för äventyrlig. Jag jobbade på polisen när han föddes, på nätterna. Han hade kolik första året och skrek på dagarna när jag skulle sova, jag fick nerverna på ytan och vi skilde oss. Hon gifte om sig och hennes man adopterade pojken.

Hur var det att adoptera bort sitt barn?

- Om man inte har träffat honom så mycket så mår man varken från eller till. Inte jag i alla fall.

Ångrar du dig?

- Jo, nu 40 år senare. Då hade vi kanske kunnat sitta i trädgården nu i stället för att jag sitter ensam inne i servicehuset. Det låter väldigt tufft, känslokallt när jag svarar så här.

Är du det?

- Nej, jag är som den israeliska frukten sabra (krusbärslik). Taggarna utåt.

Om du kunde göra om det skulle du göra annorlunda?

- Nej, det tror jag inte. För det mesta har det ju gått bra.

Du har ett nytt namn igen, varför heter du inte Bergling?

- Jag funderar på att ta tillbaka mitt namn igen. Även om jag är en negativ kändis så blir jag inte bemött så. När de förstår vem jag är så är det som: "Sesam, öppna dig."

Vad har du gjort för nytta?

- Räddat drusledaren Walid Jumblatts liv genom att sätta upp en fungerande säkerhetstjänst.

Hur då?

- Vi hamnade hos honom i hans örnnäste i Libanon under flykten och jag blev hans säkerhetspolitiska rådgivare från 1990 till 1994.

Är du nöjd med ditt liv?

- Ja, det kan jag ju säga nu när kalla kriget är slut. Förut var jag lite orolig att jag hade ställt till med saker jag inte kunde handskas med. Men ingen kom ju till skada, inga bomber föll, så nu kan jag se att jag har gjort viss nytta.

Vad har varit bra i ditt liv?

- Att jag låg där med kartorna på golvet som barn och tänkte: dit vill jag åka och att jag har gjort det också.

Och det bästa som har hänt dig?

- Det var när jag lyckades bli reservofficer och kunde åka ut som FN-observatör. Det var fint.

Hur ser svenskar på dig i dag?

- Jag blir inte igenkänd så ofta. Men när jag blir det så märker jag att de har ändrat attityd. I början var de ganska sura, men nu vill de prata så mycket att jag aldrig kommer därifrån.

Ångrar du något i ditt liv?

- Nej, jo att det inte var bättre tider när jag åkte fast, som nu, att bilden har reviderats av vad jag gjorde.

Vad drömmer du om?

- Att bli symtomfri från min parkinson så att jag ska kunna resa.

Hur ser framtiden ut?

- Om operationen går bra tänker jag göra den sista resan.

Vart?

- Till platserna jag har varit på förut, Israel och Libanon. Se hur det är nu, jämföra.

Om vi ses om ett år, hur är det då?

- Då sitter jag på beachen i Tel Aviv.

Det här hände

Det här är jag

Det här tycker jag om...

Maria Trägårdh