Bara ett trött eko

NYHETER

ARVIKA

Nog för att en hel del av idén med Ian McCulloch på scen är att han ska stå och se lite lagom blasé ut bakom sina solglasögon, kedjeröka och mumla ohörbart på Liverpool-dialekt mellan ungefär var femte låt.

Foto: GNISTAN ÄR SVAG Ian McCulloch och Echo & The Bunnymen får förvisso gärna se blasé ut, men de ska inte låta blasé. Teknikproblem är inte enda orsaken till en släpig spelning på Arvikafestivalen.

Men han ska inte låta blasé. Echo & The Bunnymen ska inte låta blasé. De ska bara se ut så.

När de här hjältarna från 80-talet släppte comebackalbumet "Evergreen" 1997 häpnade jag över hur mycket laddning och samtid de lyckades gjuta in i sin mörka pop, utan att egentligen frångå sitt ursprungliga koncept alls.

När jag såg dem i en liten källare i Stockholm som hette Mango för tre år sedan blev det faktiskt betydligt mer än nostalgiafton för gamla Schlager-prenumeranter.

Men i kväll, i ett tält i Värmland, känns det som att betydligt fler år än tre har gått.

Bättre på slutet

McCulloch, gitarristen Will Sergeant och deras yngre medmusiker har förvisso en del teknikproblem men att det slirar rätt rejält på sina ställen beror nog bara delvis på det.

"Bring on the dancing horses" är en smärre klassiker i min bok men här släpar den sig fram. Och "Evergreen"-pärlan "Nothing lasts forever" blir bra först när den glider över i en cover på Lou Reeds "Walk on the wild side".

Fina versioner av "Lips like sugar" och "Killing moon" tänder giget på slutet, men det är så dags då, när många hunnit tröttna och gå.?+??+

Echo & The Bunnymen

Håkan Steen