Mejla

Wolfgang Hansson

De bombar för att vinna valet

Publicerad:
Uppdaterad:
Israels premiärminister Ehud Olmert och försvarsminister Ehud Barak höll en presskonferens i går.

Hopplöshet, ilska och trötthet.

Tre känslor som far igenom mitt huvud.

Tyvärr är detta en våldsspiral utan slut.

Foto: Foto: ASHRAF AMRA/ap
Militanta palestinier placerar ut hemgjorda raketer som de senare avfyrade mot Israel.

Trötthet därför att de ständigt återkommande explosioner av död och förintelse är tragisk rutin

i konflikten mellan Israel och palestinierna. Från en period av relativt lugn till det värsta våldet på 30 år.

Frågan är aldrig ”om”. Alltid bara ”när”.

På ytan finns det logiska förklaringar även den här gången.

För en dryg vecka sedan tog den sex månader långa ”vapenvilan” mellan det Hamasstyrda Gaza och Israel slut. Hamas såg inget skäl att förlänga den eftersom Israel vägrar häva sin blockad av Gaza.

Hård hämnd

I stället drog terrorstämplade Hamas åter igång de ständiga beskjutningarna av israeliska samhällen på andra sidan gränsen. Den här gången blev israelernas hämnd extra hård.

Skälet är att politikernas toppjobb står på spel. I februari är det val i Israel. Att visa tuffhet mot palestinierna, i synnerhet terroriststämplade Hamas, ger röster.

Regeringspartiet Kadimas enda chans att behålla makten är att inte öppna sig för kritik om vekhet från hökarna i högerpartiet Likud.

Ilska därför att våldet ytterst drabbar de en och en halv miljon civila, främst palestinier men även israeler, som försöker överleva i en värld där skolvägen när som helst kan förvandlas till frontlinje.

Minns misären

Från mina många besök i Gaza minns jag mest misären. Plåtskjulen. Kulhålen. De öppna avloppen.

Familjer som inte kan äta mer än en gång per dag. Barn som lättare lär sig avfyra en kalasjnikov än hur man lär sig läsa. Ungdomar redan lemlästade av kriget.

Alltid civila offer

Israel säger att de attackerar militära mål. Men i tätbefolkade Gaza innebär det alltid ett stort antal civila offer. Resultatet är ökat stöd för Hamas.

Hopplöshet därför att det inte finns något slut i sikte.

Islamistiska Hamas vägrar erkänna Israels rätt att existera. Därför vägrar Israel att förhandla med Hamas.

I stället har Israel tagit strypgrepp på Gaza. Man släpper bara igenom så mycket hjälp att folk precis klarar livhanken.

Obama enda hoppet

Hamas taktik är att med ständig raketbeskjutning göra livet surt för de israeler som bor vid gränsen.

Israel kan inte besegra Hamas och Hamas kan inte utplåna Israel.

Så här kommer det att fortsätta månad efter månad. År efter år. Så länge ingen kan få de båda sidorna att förhandla om varaktig fred.

I nuläget känns sådana samtal längre bort än en bemannad rymdfärd till Mars.

Striderna i Gaza är inte främst en fråga om rätt eller fel. Utan om två sidor som är så oförsonliga i sitt hat att de aldrig kan mötas.

Enda hoppet i nuläget är att USA:s tillträdande president Barack Obama och hans utrikesminister Hillary Clinton ska bryta dödläget.

Konflikten om landet började på 1940-talet

1947 FN beslutar om en delning av det dåvarande mandatområdet Palestina och därefter bildas staten Israel.

1948-49 Det arabisk-israeliska kriget där Israel tar 40 procent av det palestinska territoriet.

1967 Gaza och Västbanken ockuperas av Israel i samband med sexdagarskriget.

1987 Det första palestinska upproret, intifadan, inleds.

1993 Osloavtalet är början på en fredsprocess som gör att en palestinsk myndighet kan bildas.

2000 Den andra intifadan inleds.

2005 Israel drar sig tillbaka från Gaza.

2006 Hamas bildar regering efter att ha fått egen majoritet i parlamentsvalet.

2007 Efter interna strider med al-Fatah tar Hamas kontrollen över hela Gaza med våld.

avWolfgang Hansson

Publicerad: