”Överlevde – två gånger”

avKerstin Weigl, Karin Alfredsson

NYHETER

Rosangela, 42,
São Gonçalo, Brasilien

Foto: LINDA FORSELL
DÖDSDÖMD – AV ALLA Rosangela hade 70-procentiga brännskador och ingen trodde att hon skulle överleva. ”Men jag har överlevt två gånger. Först attacken och sedan vanvården på sjukhuset.”
Karin Alfredsson, Linda Forsell och Kerstin Weigl har granskat det dödliga våldet mot kvinnor i tio länder jorden runt.

Jag försökte lämna honom många gånger, redan innan vi hade gift oss, men varje gång blev han förtvivlad. Han kunde inte leva utan mig, sa han. När vår äldsta dotter var 17 år bad jag honom flytta. Det gjorde han, jag vet inte vart.

Sedan kom han plötsligt tillbaka. Han väntade på mig utanför mitt arbete och började tjata. Hans liv skulle vara slut utan mig och sådant prat. Jag bad bara om hans adress för att kunna lämna in en skilsmässo­ansökan. Det måste ha varit då han bestämde sig.

Den 4 april 2009 var en lördag. Han gick in genom bakdörren, i mörkret. Han ville ­låna toaletten, sa han, och jag tänkte att han kanske skulle gå sedan. När han kom ut höll han ena armen bakom ryggen och gick fram mot mig.

”Varför trakasserar alla i det här huset mig!?” sa han, tre gånger, medan han kom allt närmare.

När han stod alldeles intill mig drog han fram en plastflaska, tryckte ihop den och sprutade bensin rätt i ansiktet på mig. Sedan slet han fram sin tändare och tände på. 

Det enda jag tänkte var att jag inte ville dö. Jag ­hade sett på tv att man kan släcka bränder genom att rulla sig på marken så jag sprang ut ur huset och kastade mig i gruset på ­gatan.

Egentligen kan man säga att jag överlevt två gånger. Först själva attacken, och sedan vanvården på sjukhuset. En expert på brännskador konstaterade att jag hade upp till 70-pro­centiga brännskador och inte skulle över­leva.

Jag visste bara en sak: jag ville leva. Där låg jag och hade fruktansvärt ont medan sjuksköterskorna väntade på att jag skulle dö.

Samtidigt visste jag att det bara var Gud som kunde bestämma om jag skulle leva ­eller dö.

Och Gud ville att jag skulle leva och skickade Marisa.

Marisa driver kvinnogruppen här i staden. Det var hon som kom till sjukhuset, bråkade med personalen och fick dem att satsa på min vård.

Ett år efter attacken gjordes min första plastikkirurgiska operation. Då fick jag en hals. Innan dess kunde jag inte röra huvudet. Nu har kirurgen tagit skinn från min mage och mina ben för att laga mitt ansikte. Jag har 200 stygn på magen, men jag är glad. Jag har fått en uppgift i ­livet.

Jag vet att mitt utseende skapar oro, men just därför lyssnar folk på mig. Jag var ett offer men det är jag inte längre. Jag vägrar att bli ett nummer i våldsstatistiken. Jag vill förändra världen.

”Jag har slutat skämmas för något jag inte gjort”, säger Eszter i Uppsala som våldtogs 17 år gammal men höll tyst under flera år. Nu vill hon visa sig och berätta. Över hela världen är det tabu för kvinnor att tala om våld och våldtäkt. Trots att det är så vanligt – våldet dödar och skadar fler kvinnor än krig, malaria och trafikolyckor. De angrips oftast i sina egna hem. Av någon de älskar eller älskat. Men många vill lägga i från sig skammen. Under ett år har Aftonbladetjournalisten Kerstin Weigl tillsammans med Karin Alfredsson, journalist och författare, och fotojournalisten Linda Forsell rest till tio länder och samlat berättelser. Nu är deras unika resereportage färdigt. Möt Nur i Egypten, Eszter i Sverige, Blessing i Sydafrika, Akhtar i Pakistan och Rosangela i Brasilien.

ARTIKELN HANDLAR OM