En femte ljuslykta, någon?

Publicerad:
Uppdaterad:
Karin Nygård, 20 år, bor i Solna och studerar journalistik.
Karin Nygård, 20 år, bor i Solna och studerar journalistik.

Där står jag. För sjunde gången på en månad. Händerna fyllda av servetter och skrivbordsattiraljer med hurtiga namn och halva det söndagslediga Stockholm omkring mig, målmedvetet plöjandes framåt i pilarnas riktning.

Ingvar Kamprad visste vad han gjorde när han skapade svenskarnas mesta fritidsnöje.

Plötsligt fylls jag av ett illamående. Inte ens en tiokronors blåbärspaj bland köttbullefyllda barnfamiljer hjälper. Vad håller vi på med?

Till vardags har jag inte tillräckligt med skam i kroppen för att leva som jag tänker och totalt bojkotta prylhysterin, leva på kottar och Kravmärkt och låta min lilla gröna Citroën självdö på någon certifierad bilskrot. Men nu känns det bara så tungt.

Mina nitton kvadrat är redan fyllda till brädden, och varje gång jag flyttar känns varje sak så onödig.

Är detta egentligen jag? Mina böcker samlade från över ett decenium i skolan, alla små ljusstakar, lampor, trikålinnen och krafs till förbannelse.

Våra liv är skapade runt våra saker, men på bekostnad av så mycket. Behovet av en ny bokhyllan Billy eller ett par nya stövlar från Din Sko blir så ofta mycket större än viljan att göra en insats för regnskogen eller en medmänniska som behöver hjälp.

Vi förstör för oss själva, miljön och planetens övriga invånare för att det är lättast så.

Det otäcka är att jag och alla andra som står i den växande kassakön vet om det. Vi vet.

När sista tangenten är nedtryckt blir det här bara några hundra ynka ord på ett klorblekt papper. Innehållet är inte ens något nytt.

Själv har jag hört det till leda, “vi måste tänka på miljön". Hållit med i teorin, såklart, men på ett ögonblick glömt bort allt i praktiken. Och snabbt varit tillbaka i samma konsumtionsramar. Jag handlar fast jag inte vet varför.

Kraften att förändra mitt liv just denna stressiga oktoberdag är långt borta, men hoppet finns att jag gör det snart. Orkar liksom.

Vi är många som inte lever som vi lär. Det innebär inte att idéerna i sig är något vi kan sluta sträva efter.

Karin Nygård

Publicerad: