"Ett förut anonymt land någonstans i Asien har tagit plats mitt hjärta"

NYHETER

Del 2: I Phnom Penh är solljuset intensivt vitt när vi kliver av bussen

1 av 4 | Foto: Angkor Wats skönhet, vittnar om människan möjligheter.

Måhända är det för att Kambodja inte funnits med i vår planering, det är en plötslig ingivelse, det har inte funnits några förväntningar, därför inte heller några ledande planer Det är som om jag befinner mig där tankarna aldrig ens vandrat, ett land och ett folk jag försummat och inte ägnat någon egentlig tanke.

Det har knappt utgjort mer än en landmassa insprängt mellan Thailand och Vietnam. Måhända är det kanske är det just denna föreställning om Kambodja som gör uppvaknandet så brutalt och på samma gång facsinerande och som övertygar mig att att det är ett måste att sprida kunskap om den kropp som varit värnlös, inför amerikanska bomber liksom röda khmerernas vansinne.

"Blickar ut genom kameralinsen"

I Phnom Penh är solljuset intensivt vitt när vi kliver av bussen och hamnar i den sedvanliga hysteriska samlingen av förare till moppar och cykeltaxi samt diverse vägvisare.

En dryg timme senare har vi hittat ett vandrarhem i hjärtat av Pnom Penh. Rummet, en kvadrat högt upp i det rektangulära vitputsade huset. En säng, ett bord, en gammal tv inom svala väggar. Innanför ett spartanskt badrum, toalett och en duschslang från väggen, men det är rent. Till rummet finns en mindre balkong, för liten att vistas på men lagom för att stå sida vid sida och möta Phnom Penh.

Vi står tillsammans, blickar ut genom kameralinsen över miljoner hustak, solen ett eldklot rakt framför oss innan den dränker staden i brandgult.

Jag smakar på namnet, lyssnar på ljuden från boulevarderna, mopparna och sorlet från människorna som är stadens invånare. Luften är torr men varm och jag minns att jag känner mig närvarande, levande på ett sätt som jag kommer att uppskatta som något flyktigt.

Att kliva in i ett klassrum och gå ur en tortyrkammare?

Platsen är kanske den fridfullaste jag upplevt. Kanske för att jag älskar tempelträd och här står dem på rad i full blom. Vita blommor sprider sin söta doft i värmen.

Byggnaden, ännu bara en huskropp, en skola med en vacker innergård.

Måhända är det meningen att besöket på Teoul Sleng ska ha den effekten på sina besökare, jag vill gärna tro att de vita blommorna och det varma solljuset tillsammans skapat den här bilden av frid långt innan Pol Pots regim tog platsen i bruk för sitt ökända säkerhetsfängelse S-21.

Läs fortsättningen i morgon.

Hannah Henriksson