"Jag krigar på"

Foto: - Förr när jag uppträdde kom självmordsbenägna svartklädda unga tjejer. Och deras mammor. Nu har de unga tjejerna själva blivit mammor, säger Marcus Birro, lite äldre än förr. Foto: Lotte Fernvall
NYHETER

En turné med litterär fallenhet drar förbi stan. Och det med ny energi. Vi ringde upp författaren och poeten Marcus Birro för att höra hur det går.

- På scenen kan jag garva åt konsten och svårmodet, säger han.

- Det är stressigt men precis vad jag vill göra, komma ut och träffa alla vars existens jag är totalt omedveten om när jag sitter och skriver.

Författaren och poeten Marcus Birro är ute på en hektisk tvåveckorsturné med nedstamp i allt från Skåne till Närke. Men han verkar nöjd, trots fler än ett uppträdande per dag.

- Nu när jag inte dricker längre kan jag lägga allt krut på skrivandet och mina framträdanden. Jag valde bort alkoholen för två år sedan, när jag lämnade Göteborg för Norrköping. Och förändringen är slående, både inuti och utanpå. Det är jag stolt över.

- Om jag saknar Göteborg? Förutom mina familj och mina vänner, inte ett smack. Jag säger som Harry Martinsson; Göteborg är en jävla stad för poeter. Och Martinsson fick Nobelpriset.

Du är inte bara aktuell med en turné. Det är snart nypremiär för din teaterpjäs Krig hela tiden. Berätta.

- Nu har det gått två år sedan jag blev ombedd att skriva den. Först var jag säker på att man hade tagit fel Birro.”Jag skriver inte dramatik”. Men det gick vägen och pjäsen sattes upp i Norrköping. Nu har Nomadteatern i Eskilstuna gjort sin version av saken.

Till en annan uppdatering, hur har det gått med ditt kulturmanifest?

- Det vet i fan vad som hände. Ambitionen fanns men missfall och andra olyckliga omständigheter satte stopp för progressen. Nu ligger det på is. Men jag tycker jag lever det där jäkla kulturmanifestet. Jag har inte lämnat gerillarörelsen. Jag krigar på och är fortfarande förbannad på kulturlivet.

Lika hyllad som vanligt.

- Kalla mig inte hyllad. Jag är snarare folklig. Någon kultursidoaccepterad författare är jag inte. Men jag har inga problem med det. Numera kan jag spegla mig i Dan Andersson-priset.

Du skriver på din blogg att du funderat över varför dina liveframträdanden lockar till skratt medan dina böcker blir kolsvarta. Kan du utveckla det?

- Jo, på scen driver jag med mig själv. Jag kan garva åt konsten och svårmodet. Och det kan folk skratta åt. Mina tio böcker rör sig däremot i en helt annan värld. Förklaringen är nog att jag både är Nietzsche och Albert & Herbert. Och jag har planer på att låta Albert & Herbert-sidan rinna över lite i språket.

Hur ska du lyckas med det?

- Genom att fokusera på att göra språket lite luftigare. Fram tills nu har jag inte haft en tanke på hur jag har skrivit.

Kommer det svarta då sippra över till scensidan?

- Ja, kanske det. Jag funderar på att skriva en monolog utifrån min roman Svarta vykort.

Slutligen, vad bjuder du på under ditt framträdande?

- Jag berättar min historia medan publiken förhoppningsvis blir uppmuntrad av att höra att det kan gå bra, fast man faller utanför ramarna och har oddsen emot sig.

- Nuförtiden är det så mycket tjat om vad som är ett viktigt och riktigt jobb. Ta vem som helst, som Linda Skugge. Hon menar att böcker skriver man på natten, arbetar gör man om dagen. Men vem definierar vad som är viktigt? Jag kan inte tänka mig ett väsentligare jobb än att skriva böcker, att spegla sig i sig själv. Det är den ultimata formen av magi. Du läser en bok, hör en låt eller ser en pjäs gjord av person som du aldrig mött men som sätter fingret på det viktiga i ditt liv. Magiskt.

Ida Lithell,

Allt om Stockholm

Marcus Birro