- Bobby var vår solstråle

NYHETER

Stödföräldrarna: Han var som vårt femte barn

1 av 2 | Foto: kai rehn
svåra känslor I sju år tog Inger och Ingemar Uneback regelbundet hand om Bobby. Känslorna efter det som hänt är svåra att hantera. "Det går upp och ner, sorg och vrede smälter ihop", säger Inger Uneback.

EKSJÖ

En lycklig liten pojke i en stor varm familj. Bobby, 10, älskade sina stödföräldrar. Och han var älskad tillbaka.

- Vi försöker bevara alla de ljusa minnena för att orka bära sorgen, säger Inger och Ingemar Uneback.

I sju år hade de regelbundet hand om Bobby. Han blev en viktig del av familjen Unebacks liv.

- Vi såg honom som vårt femte barn, minst i skaran och allas solstråle, säger Inger.

Tiden efter Bobbys död har varit svår för familjen. Tankarna på all smärta 10-åringen fick utstå, kanske i flera veckor. Och det värsta, säger Inger: att ingen trygg person fanns till för honom.

- Han var ju så skyddslös, kunde inte värja sig, kunde inte uttrycka sig.

Inger berättar om relationen med Bobby och hans mamma, om vad det innebär att vara stödfamilj och hur de med glädje åtog sig uppdraget, då för sju år sedan.

- Vi hade aldrig tidigare haft hand om ett handikappat barn men vi kände att vi gärna ville försöka efter bästa förmåga.

Minns allt roligt

Livet på gården i Bohuslän kom att fungera strålande för knatten från stan. En helg i månaden och ett par veckor varje sommar tillbringade han hos familjen Uneback.

Inger minns allt roligt de gjorde tillsammans:

- Han lärde sig rida på shetlandsponnyn, jodå, han hade hjälm och säkerhetsväst och var så stolt när han kom med den lilla hästen. Så var han förstås ute och lekte med våra två hundar, dom tyckte han väldigt mycket om.

Stödföräldrarna upplevde aldrig att Bobby fick plötsliga vredesutbrott eller blev aggressiv. Möjligen kunde han dra sig undan och bli lite sur om något gick honom emot.

Inger tycker det är viktigt att få nämna vilken fin relation Bobby hade med sin mamma.

"Visade mycket kärlek"

- Hon visade både kärlek och omtanke, ringde flera gånger när han var här och frågade om allt var bra. Vår uppfattning är att hon, med det stöd hon hade runt sig, var en mycket bra mamma.

I augusti förra året träffade stödfamiljen Bobby för sista gången. Något riktigt avsked blev det aldrig, flytten till Småland kom hastigt på.

Inger och Ingemar säger att känslorna är svåra att hantera efter allt som sedan hänt.

Professionell hjälp

- Det går upp och ner, sorg och vrede smälter ihop. Både vi och våra barn, som också var oerhört engagerade i Bobby, har fått professionell hjälp.

Om Bobbys mamma säger Inger:

- Vi tycker synd om henne. Helst ville hon leva ett stilla liv med sin son men så drogs hon in i detta. Hon träffade fel person och det blev en katastrof för henne och Bobby.

Ebba von Essen