Barnens bästa - betyder ingenting

NYHETER

Anna Larsson om en tandlös socialtjänst

Det finns en bild av socialtjänsten som en handlingskraftig och lite farlig myndighet med mycket makt. "Vi får akta oss så att inte grannarna ringer socialen och de kommer och tar ungarna"", säger vi när vi tokbusar med barnen så att de skriker vilda glädjetjut eller när festen blir högljudd och drar in på morgontimmarna.

  Bobby som misshandlades till döds, flickan som födde sin pappas barn när hon var 13 år, Freddie, den adopterade pojken som vansköttes till döds, och nu den 12-åriga flickan som knivhuggits till döds av sin egen styvpappa bevisar motsatsen.

Grannar ringer inte

till socialen. Och om socialen ändå mot förmodan får in en anmälan så kommer de inte och omhändertar barnen. De bokar en tid och frågar om allt står rätt till. Och svarar du ja är det bra med det.

  För barnens bästa, heter det. För barnens bästa har Sverige skrivit under FN:s barnkonvention. I artikel 19 står det:

  "Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare."

  Det är vackra ord. Men för de tusentals barn som faktiskt far illa i vårt land betyder de ingenting.

För sanningen

är att i dagens Sverige har föräldrar en oerhört stor makt över sina barn och samhället har i praktiken ingen möjlighet att ingripa om det inte handlar om grova övergrepp. Och då är det ju redan för sent. Föräldrar kan supa, knapra anabola steroider, missbruka rohypnol, vara träningsnarkomaner, skära sig i armarna, svälta sig själva eller välja att leva ihop med en partner som gör det utan att någon knackar på och undrar hur det påverkar barnen. Trots att vi vet att det gör det.

  Vi vet också att det är män som i nio fall av tio står för det dödliga våldet, att hälften av dem är under 30 år, att de ofta har missbruksproblem eller psykiska problem och att 70 procent har dömts för brott tidigare.

  Det finns nästan alltid varningstecken. Problemet är att vi inte vågar tolka dem.

  Jag vet inte vad polisen gjorde när de grep den 26-åriga styvpappan efter att han galen av droger och alkohol helt oprovocerat slog ner och pucklade på en okänd man på en pizzeria tidigare i år. Tog de reda på att han hade två barn därhemma i lägenheten? Ringde de socialen?

  Eller brydde de sig inte eftersom de vet att socialen ändå inte kan göra något?

Folkhälso- och socialtjänstministern

Morgan Johansson valfjäskar med en Lex Bobby och vill tillsätta en haverikommission varje gång ett barn misshandlas till döds. Om politikerna verkligen vill förhindra att barn slås ihjäl och utsätts för övergrepp borde de göra en valfråga av att ge socialen mer resurser och mer makt.

  För Bobby, Freddie och den 12-åriga flickan i Västerhaninge skulle ju alla ha kunnat leva idag. Om någon granne hade ringt socialen - och om socialen faktiskt hade kommit och tagit ungarna.

Läs mer:

Tidigare:

Anna Larsson ([email protected])