Att hamna bredvid en flåsare på tåget

Publicerad:
Uppdaterad:
Ernst J. Edfeldt 23 år. Författare till bl.a. deckaren Stolen på sidan www.nydag.se och studerar idag till civilingenjör i bioteknik vid LTH.
Ernst J. Edfeldt 23 år. Författare till bl.a. deckaren Stolen på sidan www.nydag.se och studerar idag till civilingenjör i bioteknik vid LTH.

Du har äntligen kommit på tåget, trots trängseln. Ditt baggage har du stuvat upp på hatthyllan och undrar ständigt om det kommer att stanna kvar där, eller om det skall dimpa ned och skapa en stjärnhimmel i plytet på dig.

Du inser att du inte hamnat på de klassiska två-stols-sätena utan vid ett sådant j-kla fyrsäte med bord. Smärtupplevelsen har bara börjat…

Tågtidningen har du precis läst och du visste redan om vem som är tråkig, vilka nya onlinetjänster som ett visst företag erbjuder och även det faktum att en ny ovanlig hundras nu går att köpa i närmsta djurbutik.

Barnfamiljerna har knökat sig förbi dig och tåget börjar sakta, men ack så stillsamt, att lämna station. De oputsade fönsterruterna ser ungefär ut som dina egna där hemma och du inser plötsligt att du behöver gå igenom ”vissa” städrutiner i boningen när du väl kommer dit.

Sedan ser du honom. Han ser ut som vem som helst, men någonting särskiljer honom. Han slår sig ned och du nickar mot honom och replikeras av ett tillgjort leende. Trots det faktum att du har en Mp3-spelare inpluggad i höger resp. vänster kanal så letar sig ändock ljudet fram.

Det där hesa, skorriga soundet som är ganska så likt en blåsbälg vid någon gammal kakelugn. Fram och tillbaka hörs det och du bara väntar, du bara väntar på att en harkling skall komma… men icke!

Du inser att den tidning du läser inte ger någon ro så du parkerar ner den i bordsfickan och försöker höja volymen på ljudspelaren. Men just som du börjat få igång ett rejält tungung i skallen knackar den äldre damen (läs: haggan) på din högra sida dig på axeln:

”Ursäkta kan du vara så vänlig att sänka ljudet lite?”

För ett ögonblick funderar du om du skall säga ett kort och gott. ”Nej, tack”, eller om du skall svara ”I’m… sorry… I don’t understand Swedish”, men istället blir det:

”Självklart, jag ber så hemskt mycket om ursäkt”, men tänker samtidigt ”Men han då! Du måste väl säga till honom! Han sitter ju här och varvar upp som ett JASplan i en tennishall!”

Ingen av ovanstående utbringas utan du finner dig fången i denna flåsares andakt, räknandes sekunder fram till nästa hållplats i hopp om att Flåsaren… skall byta tåg.

Ernst J. Edfeldt:

Publicerad: