”När jag ser min son för första gången på över två månader tåras mina ögon”

Inspärrad på barnhem Svensk-amerikanske Thor, 1, kidnappades av sin pappa på Alla hjärtans dag i år. Nu är han funnen i Guatemala där han sitter på ett barnhem samtidigt som en rättsprocess pågår mellan pappan och hans mamma Mia Danielsson. ”Det är som en dålig B-film”, säger hon.
Mia Danielsson i Guatemala city.
NYHETER

Hjärnan värker, fingrarna värker men mest av allt har jag ont i hjärtat. Ett band av stress och sorg ligger omkring min bröstkorg och gör varje andetag till en pina. Jag har hunnit tänka många gånger under de senaste hektiska timmarna att jag vill dö.

Jag behöver hjälp att sprida historien om mitt lilla barn vidare. Thor togs ifrån mig på alla hjärtans dag i år. Vi skulle flytta hem till Sverige. NN, min make som jag har ansökt om skilsmässa ifrån för över ett år sedan, tog lille Thor, 15 månader och försvann spårlöst. Jag hörde inte ett ljud om min lille son på två månader fastän jag letat febrilt.

* * *

I fredags, 17 april, kom ett brådskande samtal. Nu skulle jag under stor sekretess till Guatemala. Thor var med NN i Antigua, en timme

norr om Guatemala City, Guatemala. Jag landar, nervös och trött, i Guatemala City lördag morgon den 18 april. En U.S. State Department-agent möter mig vid flyget. Jag tas till ett hotell och blir tillsagd att inte öppna dörren och att inte svara i

telefon om det inte är den killen som för mig dit som kommer. Jag väntar några timmar. Bilen som tar mig till Antigua är full med folk. ”Säkerhetspersonal”, förklarar de för mig. Killarna har vapen och U.S. State Department-killen är också med och beväpnad. I bilen är också Barbara Armstrong, amerikansk vice konsul i Guatemala.

Det tar timmar i Antigua. Det är varmt med jag måste hållas gömd i bilen. Jag får uppdateringar om Thor. ”Nu äter han lunch med kvinnan som tar hand om

honom” eller ”Nu är NN ute ur huset, men Thor är hemma med sin nanny”.

Jag är nervös. Svetten lackar och jag är hungrig men vågar inte ta mig ur bilen

eller be om mat.

* * *

När jag äntligen intervjuas av en domstolskvinna i en gammal unken byggnad ser jag Thor genom ett fönster. Tårarna rinner nerför kinderna. Jag skakar och Barbara håller om mig. Många poliser, vakter och folk jag inte känner är runt i kring mig. Det blir uppståndelse och förvirring över att jag har svenskt pass. ”Var är ditt amerikanska?” Jag har inget. ”Då måste konsuln ut”. Jag vill att Barbara ska stanna

men den som är NN:s advokat (som jag senare får reda på) insisterar att jag fortsätter själv. Jag är ju inte amerikan. Fast Barbara säger att de kollat och att jag är det, jag har bara inte ett amerikanskt pass.

När Barbara kastats ut är jag ensam med en massa guatemalaner. De är inte vänliga. Jag hör Thor och jag skakar och gråter igen. Jag förstår det mesta de säger men när jag svarar på min brutna spanska låtsas de inte förstå mig. ”Sluta gråt!”, ryter plötsligt en av de beväpnade männen. Jag tittar chockat på honom. Gråten fastnar i halsen. Killen fingrar på sitt automatgevär. ”Det stör bara oss”, säger han kort.

* * *

Jag skickas ut till bilen igen. Barbara kramar om mig. Jag gråter lite till. Snart är det över, säger en av U.S. Department-killarna snällt till mig. Jag kallas tillbaka till den illaluktande, fuktiga lokalen de kallar domstol. ”Om Thor reagerar positivt på dig när du får se honom”, säger domstolpersonen ”då kanske får du ta honom med hem”.

* * *

När jag stiger in för att se min son för första gången på över två månader tåras mina ögon igen. Men det är igen fullt med folk. NN:s ”vänner”, säkert sådana han betalar, står och sitter runt hela rummet, känns det som. De stirrar på mig och pekar. NN sitter med Thor.

När jag börjar prata med Thor stockar det sig i halsen. Jag testar att sjunga, sätter mig en bit ifrån. Thor känner igen mig, han stirrar storögt. Jag vill bara kasta mig över honom och krama om mitt barn men jag förstår att han är förvirrad.

NN blir arg och säger högt på spanska att det är uppenbart att Thor inte känner igen mig och att vi kan sluta charaden nu. Jag struntar i honom men han får bifall av flera män i rummet. Paniken är inte långt bort. Efter ett par minuter föreslår en person att Thor ska sättas mitt i det kala rummet och få välja vem han ska gå till. ”Utmärkt”, tycker NN och nästan kastar iväg Thor framför mig. Thor blir jätterädd och springer tillbaks till NN. Jag känner mig våldförd på alla själsliga sätt som finns. Jag får inte en chans att hålla Thor eller leka med honom.

Thor är jättetrött och slickar sig om munnen, han är törstig, tänker jag. Jag frågar om han ätit eller druckit på alla de timmar de suttit i det här rummet? Nej, men ingen verkar bry sig. Kan jag få lite vatten? frågar jag på engelska. Alla låtsas att de inte förstår. Jag testar på spanska, ”aqua, por favor?” Får lika mycket svar som på min engelska fråga.

* * *

Barbara har gått iväg ut för att ringa till sina kontakter om hur de gör med mig och med mitt barn. Uppgivet försöker jag leka och prata med en trött Thor. Männen börjar prata och röka runtom. NN släpper iväg Thor en liten bit. Slutligen får jag hålla om mitt barn. Jag drar in lukten av hans hår. Jag kramar om hans små ben och armar. Han har blivit så smal! Men äntligen är han i mina armar. Jag vill aldrig släppa honom igen. Det är som om Thor också känner igen mig bättre och lutar sig in för att pussa på mig. Det slutar med att han biter mig lite i underläppen. NN tar tag i Thors ben och sliter Thor ifrån mig. Han säger något på spanska om att detta är opassande. Han får bifall igen.

Detta hemska forstätter i en kanske en, två timmar. Vi får ingen egen tid, inget vatten och ingen mat.

Plötsligt tar domstolsrepresentanten sitt beslut. Jag duger inte. Thor ska till ett barnhem.

Jag tappar fattningen och springer ut. Jag skriker ut min sorg över hela gatan utanför domstolen. Folk cyklar förbi och stirrar. Jag hulkar, hostar, skriker alla fula ord jag kan på engelska: ”You fucking idiot, moron, whores, you nasty, ignorant peasant people”. Jag forstätter tills en U.S. State Department-kille lägger en hand på min axel, då segnar jag ned på gatan och allt svartnar.

* * *

Jag vet att annat hände sen. Jag fick hålla i Thor ett litet tag till, men jag är så svårt chockad, jag är så ledsen att allt är suddigt. Thor ska på barnhem. I Guatemala. Den sista gång jag ser Thor ber jag en bön med honom, jag ber min mamma och alla jag känner som är döda att hjälpa mig och att skydda Thor från det som kommer att hända. Jag ber till Gud att om han älskar Thor att ta hand om mitt lilla oskyldiga barn som igen ska slitas ifrån mig. Jag ber att jag ska överleva de näst

kommande dagarna och att jag ska orka fortsätta ensam här i Guatemala.

* * *

Jag vet att timmar senare så ligger jag och skriker på asfalten utanför Thors barnhem. Jag skriker åt Barbara och åt alla ”säkerhetskillar” att de måste döda mig innan jag flyttar mig bort från grinden till barnhemmet dit min son nyss har tagits. Jag tänker inte flytta mig förrän de skickar beväpnade män att vakta över ingången till barnhemmet. Slutligen kommer det två beväpnade killar från U.S. State Departments egen säkerhetsstyrka.

Jag reser mig från marken och sätter mig i bilen. Hotellet jag bor på ligger ett kvarter från Thors barnhem, men jag får inte se mitt barn på minst ett par dagar nu. Rättegången i Guatemala har bara börjat.

* * *

Jag har i dag fått tag i en bra advokat. Jag tror att han kommer infinna sig i Antigua med mig i morgon, men han har ännu inte bekräftat. Jag behöver att ni sprider detta. Jag behöver pengar till att klara mig här nere i Guatemala. Jag behöver pengar till en advokat. Jag behöver råd och stöd för vad jag ska göra nu för att skydda Thor från att tas igen av NN. Men mest av allt behöver jag veta att ni tänker på oss: att jag inte är så övergiven som jag känner mig just nu. Jag trodde att mitt livs värsta dag var dagen Thor kidnappades. Så fel jag hade. Jag är i helvetet nu, det andra var bara upptakten.

Mia, i Guatemala City, Guatemala