Nu börjar huggsexan om Libyens framtid

Överlyckliga rebeller hånar Gaddafi genom att vandalisera hans sovrum och köra rally i hans golfbil. Övertygade att det tuffa jobbet är gjort i och med att tyrannen störtats.

I själva verket är det nu Libyens svåraste­ utmaning börjar.

Hur ska man ena alla stridande viljor och undvika ett nytt kaos?

Vi har sett det många gånger förr. Hur diktatorer störtats av jublande folkmassor som firar vad de tror är den slutgiltiga segern­. Hur hoppet om en bättre framtid lyser ur deras ögon.

Ett år senare jublar de inte längre.

Då längtar de tillbaka till diktaturens stabilitet och förutsägbarhet. Bort från det nya kaoset.

Minns hur George W Bush tog ut segern­ i förskott efter sex veckors Irakkrig, stående på hangarfartyget USS Abraham Lincoln med en banderoll strategiskt placerad bakom ryggen där texten löd ”Uppdrag slutfört”.

Så pinsamt fel han hade. Saddam var störtad men nu började det riktiga kriget.­

Parallellerna med Libyen är tydliga. En diktator som suttit länge och styrt med järnhand. Och trots årtionden av skräckvälde varit så stark att det krävts utländsk hjälp för att störta honom.

Irak efter Saddam blev definitivt inte vad irakierna hoppats på. Tyrannen ersattes­ av ett sönderslaget vardagsliv och ett sekteristiskt krig.

Trots alla optimistiska tongångar från ledare världen över och försäkringar från rebellernas övergångsråd är sanningen att Libyen löper en mer än försumbar risk att gå samma väg.

Först när Italien 1934 förde samman tre regioner bildades embryot till en libysk stat. Många libyer sätter klantillhörigheten framför den nationella identiteten. Motsättningar och misstänksamhet finns mellan östra Libyen, där religionen traditionellt har ett starkare fäste, och de västra mer sekulära delarna.

Gaddafi var livrädd för starka institutioner. Libyen­ är därför en dysfunktionell stat. Ett klansamhälle som bygger på kontakter. Alla statliga institutioner måste byggas­ upp från grunden.

Demokrati är ett helt främmande styrelsesätt även om Nationella övergångsrådet har utlovat fria val inom åtta­ månader.

Vad ska hända med alla gamla Gaddafianhängare? Blir det försoning eller hämnd? En kalasjnikov finns i varje­ hem.

De nya makthavarna i Nationella övergångsrådet, NTC, är en brokig skara avhoppade Gaddafianhängare, utlandsutbildade exil-libyer, nationalister och islamister.

De var egentligen bara ense om en sak; att störta Gaddafi. Deras bild av hur ett framtida Libyen ska se ut skiljer sig åt radikalt. Nästan alla i NTC är från östra Libyen. Om inte de västliga delarna får en rejäl bit av maktkakan skär det sig redan där.

Det är med NTC som Nato och utländska regeringar måste förhandla om hur de ska hjälpa till att bygga upp Libyen. Det är upplagt för motsättningar.

Libyens ekonomi är extremt beroende av intäkter från oljeexporten. Den som har makten över oljeinkomsterna har makten, punkt slut. Här väntar huggsexa. Inte­ minst kommer länder som Frankrike, Storbritannien och USA att vara måna om att få nya kontrakt. Det var inte bara av självuppoffrande välvilja som president Nicolas Sarkozy lät franska bombplan stoppa Gaddafis planerade massaker på civilbefolkningen i Benghazi.­

Tycker ni jag målar fan på väggen?

I den positiva vågskålen ligger att de flesta libyer är välutbildade och 90 procent av befolkningen bor i städerna. Övergångsrådets ledare Mustafa Abdul Jalil – fram till i februari Gaddafis justitieminister – har än så länge sagt rätt saker. Men det återstår att se hur rådet handlar i praktiken.

Över allt svävar Gaddafis ande. Om han och sönerna inte grips snabbt försvåras återuppbyggnaden ytterligare. En inhemsk gerilla­rörelse som försöker sabotera alla framsteg kan definitivt sätta­ krokben för ett nytt Libyen.

avWolfgang Hansson