AGNETA ELMEGÅRD

”Jag drömmer om att få åka hem”

Sopsorterare, som tillhör Indiens lägsta kast, bor och arbetar på soptippen – vägg i vägg med ett exklusivt bostadsområde.
Aftonbladet har besökt plastletare i Bangalore.

Indien

  • Agneta Elmegård

NYHETER

BANGALORE. Örnarna hovrar i hundratal över soptipparna i utkanten av Bangalore. Tillsammans med råttor och hundar letar de föda bland mat- och soprester. Pyrande sophärdar utmed vägarna och de gigantiska örnarna har blivit ett kännetecken för sophanteringen i staden.

Det är också här många av Indiens 1,5 miljoner sopletare samlas.

Majoriteten av sopplockarna är daliter, som i flera hundra år har betraktats som ”oberörbara” enligt det indiska kastsystemet.

AGNETA ELMEGÅRD

En av dem Rika Rekka, som tillsammans med ett tjugotal andra personer bor på en soptipp i utkanten av Bangalore. Rika sorterar ett ton sopor om dagen. Varje dag i veckan. Omgiven av stora uppsamlingssäckar går sorteringen så snabbt att ögat nästan inte hinner med.

Bangalore är Indiens fjärde största stad och kallas populärt för landets motsvarighet till Silicon Valley. Det är här de flesta elektronikfabrikerna ligger och det är här som ekonomin blomstrar. Men att ekonomin blomstrar är också ett likhetstecken med ett överflöd av sopor.

– Det är enklare att sortera utan handskar. Det går fortare då för då kan jag känna materialet med mina händer och sorteringen blir bättre när jag vet vilket material som hör hemma var, berättar Rika Rekka, som tjänar 2 500 kronor i månaden på att sortera torra sopor.

Rika Rekka, 38, har sorterat sopor i stort sett hela sitt liv. Någon semester är det inte tal om. ”Vi jobbar varje dag – året runt”, säger hon.

AGNETA ELMEGÅRD

Rika flyttade från Calcutta för fyra år sedan. Hennes då fyra år gamla dotter lämnade hon hos släktingar. Trots den tryckande hettan och tusentals surrande flugor finns det olika grader av helvetet.

– Det är mycket lättare att sortera skräp i Bangalore, för det är inte så varmt här. I Calcutta är det fruktansvärt hett och det försvårar arbetet, menar Rika som sorterat sopor i stort sett hela sitt 38-åriga liv.

Med sig på tippen i Bangalore har hon sin 20-årige son, som är en av dem som samlar upp soporna som ställs ut längs med gatorna och vägarna.

Soptippen ligger vägg i vägg med ett exklusivt område av höghus. Kontrasten gör det extra påtagligt att skräpet är allas ansvar oavsett i vilken kast man befinner sig. Skillnaden är bara vem som till slut tar hand om allas sopor.

Soptippen ligger alldeles intill ett exklusivt bostadsområde.

AGNETA ELMEGÅRD

På den här sidan av muren samsas tomma kokosskal med uttjänta elektroniska maskiner, gummiavfall och glas. I sophögarna går feta höns och ankor och pickar. Totalt 60 olika kategorier av skräp tas om hand på soptippen och i ett hörn samlas sopletarnas guld, pet-flaskorna. Pet-flaskor ger mest pengar och utgör toppen i hela sorteringspyramiden.

AGNETA ELMEGÅRD
Pet-flaskorna är sopletarnas guld.
”Arbetet här är ganska enformigt”, säger Rika Rekka.

Rika och henne son lever på en av lönerna och lägger undan 2 500 kronor varje månad. Hon ser framför sig att hon kommer att jobba på sopstationen i drygt fem år till innan hon återvänder hem till familjen i Calcutta.

– Jag längtar efter att få vara med min familj. Arbetet här är ganska enformigt. Jag sitter i flera timmar åt gången och ryggen tar stryk, men det här är det enda jag kan.

Rika sorterar snabbt och effektivt. Hon sitter i mitten av stora plastsäckar som formar sig som en blomma runt henne.

På tippen bor också flera barn. Ett spädbarn sitter i en övergiven barnstol mitt i soporna medan hans mamma sorterar. Då och då rör sig sopberget utan synbar anledning. Någonstans djupt där inne kalasar råttorna på matrester.

I utkanterna av Bangalore samlas soptipparna på ett pärlband.

Den närmsta ligger bara en halvtimmes bilväg utanför stadsgränsen. En gammal övergiven gruva får tjäna som stadens soptratt för resterna som inte går att sortera på något sätt. Hamnar soporna inte i den övergivna gruvan hamnar avfallet i den flod som delar staden på mitten och som går rätt igenom den livliga marknaden.

AGNETA ELMEGÅRD
På sophanteringsstationen bor ett tjugotal familjer.
Ett av alla barn som lever på soptippen.

I Stilla havet flyter det omkring ett område med plastskräp, kallat ”The great Pacific garbage patch”, ett område som är tre gånger Sveriges storlek. 75 procent av all plast som hamnar i världshaven kommer från åtta stora floder i Asien och från länder i väldigt klimatutsatta områden.

Termometern närmar sig 30 grader och det enda skyddet kvinnorna har mot den heta solen är hoptråcklade rissäckar som är uppspända till provisoriska vind- och solskydd. Men snart drar monsunregnet in över Indien och då blir arbetssituationen för kvinnorna en helt annan.

– Regnar det går det inte att sortera, för att plasten blir blöt. Då får vi vila eller sortera under provisoriska tak, berättar Rika.

Någon semester eller lediga dagar är det inte tal om.

– Kan vi, så jobbar vi varje dag. Året runt.

På sophanteringsstationen bor ett tjugotal familjer och jag blir inbjuden till Sonia och hennes man, Lukhman, som är sopåkare. Tillsammans har de en tre månader gammal dotter, Dolly, samt sonen Arif, som alla bor på tippen. Inne i det lilla skjulet är det skinande rent och familjen intar dagens måltid, en skål ris, med bara händerna, sittandes på golvet.

Föräldrarna Lukhman och Sonia bor på soptippen med sina barn.

AGNETA ELMEGÅRD

– Vi vet inte hur länge vi får stanna här. Vem vill vara granne med en soptipp? Vi är beredda på att vi kan bli uppsagda när som helst, och då är det bara till att flytta, säger Shaktiman, som företräder soptippen sedan fyra år tillbaka.

Sopstationen är ansluten till den ideella organisationen Hasiru Dala (Grön kraft) som hjälper de utsatta personerna på tippen som inte har några rättigheter i samhället. Hasiru Dala tillhandahåller bland annat medicinsk personal som patrullerar mellan de olika sopstationerna för att finnas till hands om olyckan skulle vara framme. De största hälsoriskerna utsätts de för som hanterar organiskt avfall eftersom bakterier snabbt växer till i den fuktiga värmen. Infektioner, blödande sår och svampangrepp är inte ovanliga hos sopsorterarna.

AGNETA ELMEGÅRD
Familjerna här bor i enkla skjul, omgivna av sopor.
Infektioner, sår och svampangrepp är inte ovanliga hos sopsorterarna.

– Jag blir sällan skadad. Skär jag mig lindar jag en trasa över det skadade området och fortsätter. Får vi större skador eller infektioner blir vi tagna ur produktionen av cheferna tills såret är läkt, förklarar Rika.

Statlig eller kommunal sophanteringen i Indien är i princip obefintlig. I stället sköts sophanteringen av småskaliga privata företag som förlitar sig på sopletare som förser stationerna med skräp från närliggande hushåll och det finns 180 privata sopstationer runt om i Bangalore.

De flesta av sopletarna i Indien tillhör det lägsta kastet – dalit. Det är oftast papperslösa personer som varken kan läsa eller skriva. De befinner sig längst ner i den socialekonomiska pyramiden och ofta har deras familjer letat skräp i generationer.

AGNETA ELMEGÅRD

Nalini Shekar, som startade den icke vinstdrivande hjälporganisationen Hasiru Dala innovation tillsammans med sin man Shekar Prabhakar år 2010, säger att dalit är allas dåliga samvete i Indien.

– De gör sådant som vi andra aldrig skulle göra. De får inte komma in i husen och betraktas som smuts. Det var de som tog hand om bajset i de ospolbara toaletterna förr i tiden. De har alltid varit ovärderliga för att samhället inte skulle krascha fullständigt men de har egentligen aldrig varit en del av det. Inga andra kast vill syssla med det som daliterna gör, säger hon.

Nalini Shekar har grundat organisationen Hasiru Dala (Grön kraft) som hjälper de utsatta personerna på tippen som inte har några rättigheter i samhället.

AGNETA ELMEGÅRD

Organisationen hjälper 8 000 sopletare i staden med allt från id-ansökningar till medicinsk hjälp och ansöker om skolgång för plastletares barn.

Nalini berättar att två av hennes medlemmar blir ingenjörer nästa år, efter att ha befunnit sig på den lägsta platsen i samhället för bara några år sedan.

– I vissa städer blir personer som tillhör den lägsta kasten inte välkomnade på sjukhusen, vilket gör dem extra utsatta. Speciellt sopletare som då och då blir bitna av både råttor och hundar. Daliternas sårbara sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga situation gör dem till lätta offer för förtryck och utnyttjande, förklarar hon.

De flesta av sopletarna jag träffar runt om i Bangalore bär på fruktansvärda historier om våld och utsatthet. Oftast har de börjat leta pet-flaskor och skräp som går att omsätta i pengar redan i fyra-fem-årsåldern.

Många här börjar leta efter pet-flaskor redan när de är fyra, fem år gamla.

AGNETA ELMEGÅRD

Som Annamma, som växte upp i slummen där hennes föräldrar som var sopletare, och som byggt bostaden av den största varianten av pet-flaskor.

– Jag var fem år när jag började leta flaskor. Min pappa var alkoholist och slog mamma för att vi inte hade pengar till alkohol. Då begav jag mig ut och började leta skräp. Min första inkomst gav jag till min mamma som då kunde köpa alkohol. På det viset blev det lugnare hemma, berättar Annamma som går upp klockan fyra på morgonen, samlar skräp i två timmar, lagar frukost åt barnen och går till jobbet klockan åtta.

”Jag var fem år när jag började leta flaskor”, säger Annamma som växt upp i slummen.

AGNETA ELMEGÅRD

Annamma är i dag föreståndare för ett torrt anläggningscentrum i Bangalore. Alla hennes släktingar är involverade i sopletande och återvinning och hennes dotter har precis fått ett stipendium för att få möjligheten att bli ingenjör i plasthantering.

– Jag kan inte tänka mig att jobba med något annat. Det är detta som jag är bra på och att mina barn fortsätter att arbeta med sopor fast på en helt annan nivå är fantastiskt och ger mig ett hopp inför framtiden, säger Annamma, som innan hon fick kontakt med Hasiru Dala var ganska skeptisk till vad de kunde hjälpa henne med. Men med ett id-kort i handen har helt nya dörrar öppnats för Annamma som numera kan visa upp legitimation när polisen stannar henne och anklagar henne för stölder.

– Vi blir ofta jagade av polisen och anklagade för brott som vi sopletare inte begått och att kunna visa upp att vi faktiskt ”är någon” har gett oss en helt ny plats i samhället, förklarar Annamma.

Plasthanteringen i Indien är en korrupt verksamhet där plasthandlare runt om i städerna tävlar om att hålla de högsta priserna på plasten. Priset skiftar från dag till dag utifrån efterfrågan. Men när plastletarna väl kommer dit, ofta efter att ha gått flera kilometer, har priset förändrats drastiskt eller blivit ett helt annat.

– Det är ofta vi blir lurade när vi kommer fram för att lämna våra pet-flaskor. Det är nästan aldrig samma pris som de uppger vid första kontakten, säger Annamma.

Men även det nyckfulla handlandet med plast har förändrats bara på de senaste två åren, tack vare den kanadensiske entreprenören Andrew Almack, 28, som är grundare till organisationen Plastic for changes. Tillsammans arbetar Plastic for changes hand i hand med Hasiru Dala för att stärka de utsatta daliternas situation.

Andrew Almack har skapat en mobil plattform där plastletare kan ansluta sig gratis till för att få reda på bästa dagspriset på plast. Eftersom de flesta plastletarna är analfabeter har plattformen enkla symboler och är till viss mån röststyrd så att användarna enkelt kan förstå informationen. I appen kan de se dagens plastpris och vilken plasthanteringsstation som kan ta emot dem och när.

– Vi hjälper plastletarna att komma i kontakt med schysta producenter. De måste också ha giltiga id-handlingar vilket vi hjälper dem att fixa så att de kan ta del av samhället. Det kan låta som en självklarhet men verkligheten är någonting helt annat i Indien, förklarar Andrew som fick idén till Plastic for changes för två år sedan efter en ögonöppnande resa i Asien.

Andrew Almack, Plastic for changes, har byggt en digital plattform som plastletare kan ansluta sig till.

AGNETA ELMEGÅRD

– Jag blev chockad över hur mycket plast och skräp som låg i naturen. Jag bara kände att jag måste göra någonting. Tre miljarder människor i världen lever utan någon som helst sophantering och det handlar mycket om utbildning. Att utbilda och förklara konsekvenserna med hanteringen av plast och nyttan med att återvinna den kan jag bara göra på plats, menar han.

Runt 50 000 plastletare i Bangalore får nu lön i tid tack vare plattformen han skapat. Andrew Almacks engagemang har redan blivit uppmärksammat globalt. 2018 hamnade han på Forbes 30 under 30-lista över unga entreprenörer i Asien som gör skillnad socialt och strukturellt.

– Vi vill få folk att förstå att plast är ett enastående material. Det ska vara värt att samla in och därför måste vi omvärdera vår syn på materialet. Vi kan bespara planeten åtskilligt lidande om vi får ordning på plasthanteringen. På sikt handlar om det att få ut plasten ur jordens system, berättar Andrew som lämnade kompisar och familj i Kanada och bosatte sig i Bangalore.

– Mina föräldrar var väldigt skeptiska. De sa till mig att ”skaffa ett riktigt arbete”, men nu har de insett att det här är någonting som jag brinner för. Hur många generationer kommer vi att ha förstört för att vi inte tog hand om plasten på ett bra sätt?

Det brittiska företaget The Body Shop är ett av de första globala företagen att engagera sig i den här relativt nystartade cirkulära ekonomin i Indien. Företaget har förbundit sig att köpa 250 ton pet-flaskor det första året att använda sin produktion av schampoflaskor.

– Vi har länge letat efter projekt där vi kan göra skillnad genom att handla med plast, och Plastic for changes och Hasiru Dala uppfyllde våra krav på schyssta upphandlingsprinciper och ren arbetskraft, säger Sanjani Shah, internationell kommunikatör på The Body Shop.

Sanjani Shah, kommunikatör på The Body Shop.

AGNETA ELMEGÅRD

2 500 personer är inblandade i projektet som drivs tillsammans med Plastic for changes.

– Plantbaserad plast är vår vision för framtiden och vår önskan är att fasa ut oljebaserad plast i vår produktion senast 2025. Att skapa schysta arbetsförhållanden för sopletarna har indirekt en positiv inverkan på klimatet. I slutändan blir det en kommersiell kraft som påverkar miljön på ett omtänksamt sätt. Vi hoppas att detta också kan vara vägledande för andra företag som använder plastartiklar i sin produktion, förklarar Sanjani Shah.

Tillbaka till Rika Rekka på soptippen i Bangalore. Hon ser trots de tuffa omständigheterna en ljusning på sin situation.

– Det har blivit lättare att sortera soporna med åren. Folk har blivit mer medvetna om att de inte ska blanda torra och blöta sopor innan de ställer ut dem på gatorna, även om det är långt ifrån bra. Men det blir sakta bättre och då blir det också renare här på min arbetsplats.

Pengarna hon tjänar hoppas hon kan hjälpa henne att förverkliga sina drömmar i framtiden.

– Förhoppningsvis kan jag flytta tillbaka hem om fem år och då vill jag bli bonde, säger hon.

Fotnot: Det här reportaget gjordes före coronapandemin. Indien, som är världens näst mest folkrika land, har drabbats hårt av pandemin.

ANNONS EXTERN LÄNK

Munskydd 20-pack i hög kvalitet - just nu 30 % rabatt.

MEDS

Aftonbladets Agneta Elmegård på plats i Bangalore.

AGNETA ELMEGÅRD

LÄS OCKSÅ

PLASTKUSTEN: Från idyll – till en katastrofsituation

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Indien

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning och Karl Novalli
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET