Douglas León – inte bara Guds favorit

NYHETER

När Dogge Doggelito berättar om sitt liv fylls mitt bröst av värme – och kärlek.

Vilken resa han har gjort.

Från fattigdomen och utsattheten i förorten – till älskad artist och fyrbarnspappa.

Respekt, Dogge.

Foto: SVERIGES RADIO
Douglas León sommarpratade 27 juni.


Jag kan inte låta bli att skratta när jag ser bilden framför mig:

Dogge Doggelito som ettagluttare på scenen på skolavslutningen, iklädd en för liten torskdräkt i skumgummi, sjungande ”Nordsjötorskvisan”.

Jag skrattar högt – bara för att sätta skrattet i halsen.

Det är underbart och samtidigt så hemskt.

Det är klart att han blev mobbad och kallad ”torsk” hela nästa läsår.

Lille plutt.


Säga vad man vill, Douglas ”Dogge Doggelito” León, är en lysande berättare.

Ja, visst, har han berättat om sitt hårda liv förr, i ett antal intervjuer, men i Sommar, när han berättar själv, blir det något helt annat.

Hans röst och hans historier trollbinder.

Med stor värme, självironi och humor, men med ett svart stråk i fjärran, skildrar han sitt liv – och det Sverige som fanns då.

Ett Sverige utan segregation, ett Sverige med Olof Palme – och Carola.

Den lille Douglas ville bli som hon, då i början av 1980-talet, när allt var möjligt.

Hon som också är från norra Botkyrka - men från andra sidan motorvägen.

Nära – och ändå så långt ifrån.

Från en helt annan bakgrund.


Det är gripande att höra Dogge berätta om sin uppväxt, om sin mamma, hon som var kommunist och intellektuell, men så fattig att hon inte hade råd att betala medlemsavgiften i partiet.

Och mormor, älskade mormor Gulli, med underarmar som Karl-Alfred.

Till min stora häpnad förstår jag plötsligt att Dogge Doggelito och jag har samma anor – från stenbrotten på Malmön i Bohuslän.

Därifrån kom hans mormor – och där är min mormorsmor född.

Malmön, en gång känd för sin ”egendomliga kortväxta befolkning med ovanligt långa armar”.

Tänk om vi är släkt, Dogge Doggelito och jag?

Så kul.

Du är inte bara Guds favorit, Dogge.

ARTIKELN HANDLAR OM