Det finns inga ord

NYHETER

59 svenskar är döda.

Ytterligare 3 559 saknas.

Totalt har uppemot 150 000 förlorat livet i katastrofen - och siffrorna fortsätter att stiga timme för timme.

I dag sörjer hela Sverige. "Sorgen varar länge, men saknaden alltid", skriver biskop emeritus Martin Lönnebo.

- biskop emeritus

Det är bäst att vara tyst. Gråta om man kan.

Att inte undvika den drabbade, inte tränga sig på.

Att hjälpa till med det praktiska.

Att stödja hjälporganisationer och göra det uthålligt.

Jovisst får jag frågan: Var var Gud när flodvågen kom? Varför hände det här just vår familj?

Jag svarar ogärna för det finns inga förklaringar.

Människor är kloka. De vet. Det är inte förklaringar vi söker, utan människor som är mänskliga. Som håller ut med mig när jag ständigt måste tala om det som har hänt, och om jag gråter alltför opassande.

Det är bara att inse att för de flesta drabbade blir det bara värre de närmaste dagarna.

Denna ångestskapande väntan dag efter dag. Denna osäkerhet. Hur har det gått för de kära?

Kunde jag ha gjort på annat sätt? Vad tänkte mitt barn när jag inte kunde hålla fast henne?

Sådana frågor är outhärdliga.

Det outhärdliga tröstas inte av några som helst förklaringar. Men man kan överleva om några är kvar hos mig, också på nätterna.

Bibelns katastrofbok är Jobs bok. När Job hade förlorat allt så skyndade sig vännerna till honom.

När de såg hur han hade det brast de ut i gråt.

De var så kloka att de satt tysta hos honom i sju dagar och sju nätter.

Sedan började de tala och förklara.

Men det var alldeles för tidigt. Det ökade bara Jobs förtvivlan.

Den närmaste tiden är det den varma och stillsamma närvaron som hjälper. Och praktisk omsorg.

Beskäftig kritik och gråtsam sentimentalitet gör det bara värre.

Om man ser ett barn flyta bort med vågen och försvinna i vattnet, så bör även en kyrkans man eller kvinna tiga. Det finns ju inga ord för sådant.

Men man kan bedja i sitt hjärta, och tänka.

Där kärlek och barmhärtighet bor, där är Gud.

Och så ser man efter om mamman och pappan hjälplöst står kvar på stranden.

De kommer livet ut att behöva en vän.

Sorgen varar länge, men saknaden alltid.

Så visst finns det mycket att göra, livet ut.

Vi människor behöver varandra livet ut. Och mest nära i nöden.

Riterna, cermonierna och bönerna är viktiga. De ger stadga i det kaotiska. Där kan även orden vara starka nog att lysa i mörkret.