Brevet: Mitt liv är ett helvete

avZendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:
52-åringen i sin lägenhet.

Jag är en kille på 52 år som har gått igenom ett helvete och fortfarande gör det, vet inte var och när det ska sluta.

Det hela började med att min före detta flyttade ifrån mig med vårt barn, ja hon i princip bara stack.

Jag har kämpat i 13 år för rätten att få träffa mitt barn, som jag har laglig rätt till, enligt domstolsbeslut.

Min före detta har dock gjort allt för att jag inte ska få träffa honom.

Har träffat honom lite sporadiskt någon timme ungefär vartannat år. Sist jag träffade honom var i januari 2003, i knappt två timmar.

De enda gånger som socialen egentligen har reagerat är när jag anmält dom till JO. Men jag kan inte hålla på och anmäla dom varje gång jag vill träffa mitt barn. Förhållandet till min före detta är noll, har inget med henne att göra. Det är min son jag vill träffa. Ändå så tjatar dom på socialen hela tiden om mina åsikter om henne. Jag svarar var gång att jag struntar i henne och har gjort sedan den dagen då hon lämnade mig. Hon har ett nytt liv nu som jag struntar i, jag vill bara träffa min son.

Vidare så har jag begärt att få ta del av alla utskrifter som socialen gjort angående detta ärende. Det enda jag har fått är några så kallade stödanteckningar, dom påstår alltså att dom inte har gjort något mer under alla dessa 13 år. Nu vet jag att det finns ett digert material om mig.

Jag inte sett min egen son i ett helt dygn på 13 år.

Så 13 år av mitt ynka liv har gått åt helvete. Jag var även med i Tom Alandhs dokumentärfilm som handlade om kronofogden här i Vimmerby.

Det är klart att jag har mått illa och tyvärr haft en period som jag använde sprit. Klarar mig bra i dag, dricker inte någon sprit alls nu. Dels för inrådan av läkaren och dels för min medicin jag har för struman. En medicin jag får ha resten av livet. Har även en medicin som heter Ramitidin mot magkatarr, helt enkelt för att slippa att få magsår. Nu har jag sökt upp och har stor chans att få jobb på ett ställe där jag jobbat tidigare.

Är verktygsmakare och vill flytta ner till Skåne igen hade jag tänkt mig. Dels för att komma ifrån dessa dårar här och dels för att komma närmare min son.

Men den arbetsförmedlare som jag har tycker inte att jag kan stå till arbetsmarknadens förfogande och jag får därför inte flyttbidrag och startbidrag. Lika tokigt är det nu när jag går sjukskriven. Var väldigt dålig, yr och mådde illa och hade ont lite varstans, frös utan att det var kallt, svårt för att andas och svälja. Det visade sig att jag har drabbats av struma. Mår inte bra av detta. Nu har jag ju nästan fixat jobb själv och dom vet att jag vill komma härifrån, men dom vill inte hjälpa mig.

Ett uttalande jag fick från en annan socialsekreterare som jag hade svårt för att svälja var: du ska inte bry dig för det är fler än du som har det så.

Hur länge till ska jag behöva bli kränkt och förnedrad? Allt jag vill är bara att få ett jobb och ha kontakt med mitt eget barn.

Tidigare:

Den misstänkte Helén-mördaren tyckte att han levde i ett helvete. Han fick inte träffa sin son, alla myndigheter motarbetade honom. Så hade det varit de senaste 13 åren. Aftonbladet kan i dag publicera det brev han skickade till Vimmerby Tidning i våras för att få uppmärksamhet kring sin situation.

Publicerad: