The Darkness alla fel blir rätt

NYHETER

ÖSTERSUND

All logik säger stopp och belägg.

Men när The Darkness kommer med sina konfettimaskiner, bomber och hårdrockspastischer går de faktiskt inte att stå emot.

Foto: KÄRLEK OCH IRONI Justin Hawkins vet att han ser lite tokig ut i sin silverdräkt men lyser av lycka.

Uppblåsta riff. Skrålvänliga refränger. Falsettsång. Freddie Mercurys gamla sparkdräkt. Tydliga influenser från Def Leppard.

The Darkness bryter mot så många regler att alla fel vänds till något som känns mer rätt än det borde.

Förmodligen för att det är lika delar kärlek och ironi över deras rockpastischer. De fyra britterna älskar sina Thin Lizzy-lika tvillinggitarrsolon och sina AC/DC-riff.

Sångaren och bandledaren Justin Hawkins vet att han ser helt befängd ut i sin übertajta silveroutfit men är lycklig som ett litet barn över att få göra sina David Lee Roth-hopp i den.

Kul trams

Alla med någon liten hårdrocknerv kvar i kroppen kan utan problem avfärda alltihop som trams men förmodligen lika enkelt tycka att det är ganska kul trams.

Trots att The Darkness tvingas kavla en del för att få låtarna från hittills enda albumet "Permission to land" att räcka till en hel show.

Trots att de enda verkligt bra låtarna är brottarhiten "I believe in a thing called love" och poppiga powerballaden "Love is only a feeling".

Huruvida Iron Maiden-versionen av Radioheads "Street spirit" också är en höjdpunkt vet jag inte säkert.

Bara att den är väldigt mycket The Darkness.

The Darkness

Håkan Steen