Vapnen har tystnat. Men de vilar bara

NYHETER

Peter Kadhammar i Gaza: Krig är inte blod och skrik, krig är den sammanbitna viljan att överleva i ett mjölaktigt damm

Foto: urban andersson
Rev hennes hem Azhar Jumma sitter i sitt vardagsrum. Över en öppen eld på golvet kokar hon en soppa till familjen. ”Allt har skett så plötsligt. De kom med schaktmaskiner och rev husen. Jag förstår inte varför. Det var inga stridande här”, säger hon.

När vi når Gaza inser jag att vi har varit med om detta förut.

Är det de redan usla vägarna, som invasionsmakten har rivit upp för att för-svåra det underkuvade folkets transporter?

De sönderskjutna husen?

De sönderbrända bilvraken som ligger vräkta åt sidan?

Känslan av försiktig lättnad hos människor som efter dagar och veckor av bombardemang kan gå längs gatorna utan att riskera livet? Hello Mister! Welcome!

I någon mån är det allt detta, men sedan inser jag att minnet arbetar mycket enklare än så.

Vi bor på Palestine Hotel och förra gången jag tog in på ett hotell med det namnet var i Bagdad. Då hade den amerikanska armén marscherat upp genom öknen för att, sa man, skänka den arabiska nationen fred och demokrati.

När jag går upp till mitt rum på tredje våningen på Palestine Hotel i Gaza är bilderna desamma som i Bagdad för sex år sedan. Rutor krossade av någon tryckvåg och gardiner som fladdrar genom nakna fönster. Dammet som täcker golven och alla möbler, det ligger som en tunn, knappt skönjbar film över allt man rör vid.

”De rev sönder husen”

Dammet kommer från betongen i husen som F16-planen, Apache-helikoptrarna och stridsvagnarna skjutit i bitar; det kommer från söndersmulade gator där stridsvagnarnas larvfötter rullat fram.

Krig är inte blod och skrik, krig är ett den sammanbitna viljan att överleva i ett mjölaktigt damm.

Om man tillhör dem som överlevde, hur ser framtiden ut nu när Israel lärt Hamas och Gazas invånare en läxa de sent ska glömma?

Jag ställde den frågan till Azhar Jumma, en 40-årig kvinna som lagade mat i familjens till hälften raserade hus. Hon satt på huk bredvid en gryta med hönskött, paprika och lök. Hon kokade soppan över en eld som hon tänt i en uppbruten plåtkanna för olivolja.

Azhar hade svårt att formulera några tankar om framtiden.

– Allt har skett så plötsligt. De kom med schaktmaskiner och rev husen. Jag förstår inte varför. Det var inga stridande här.

”Där hade vi olivträd”

Azhars hus revs bara till hälften. Hon satt i det som varit familjens vardagsrum, där betongtaket hade rasat ner på ena sidan så att det utgjorde ett sprucket, livsfarligt snedtak. På golvet låg smulad betong och betongstenar och krossat glas.

Krigets ljud är inte skotten och bomberna utan det gnisslande och skrapande ljudet av glas och sand under skosulorna.

Israelerna varnade invånarna i högtalare och med flygblad att detta kvarter var ett riskområde: rädda er! De tog skydd hos släktingar och i en skola i närheten, och när de var borta kom schaktmaskinerna och förstörde deras hem.

Azhar visade genom ett hål i väggen det som varit familjens trädgård.

– Där hade vi olivträd och apelsinträd.

Nu var där ett upprivet fält med torr, dammig jord.

Varför hade israelerna mejat ner träden? Det var den andra förstörda lunden som vi såg under loppet av några timmar.

Azhar skrattade tyst. Frågor! Hur skulle hon kunna svara på dem? Israelerna ville väl utdela ett straff. Vad kunde det annars finnas för skäl? Hon hade fullt sjå med att laga mat till sina barn och sin man och kunde inte tillåta sig lyxen att spekulera.

Jag bad henne att än en gång säga något om framtiden. Hon funderade.

– Jag hoppas att barnen får en chans i livet .

Innan vi for in i Gaza läste jag en intressant iakttagelse i den israeliska tidningen Haaretz. Makter som har erövrat jord från ursprungsbefolkningen har för vana att med oproportionerligt våld slå tillbaka mot våldshandlingar från den undertryckta befolkningen. Det massiva övervåldet ska en gång för alla inpränta i det besegrade folket att motstånd är meningslöst.

Snart kanske det rasar

Så handlade italienarna i Etiopien, britterna i Kenya, fransmännen i Algeriet. Och israelerna i Gaza, som till största delen befolkas av flyktingar och fördrivna (och deras barn och barnbarn) från det som nu är Israel.

Visst kan en sådan politik lyckas, i så måtto att de besegrade faller ner i kaos och hjälplöshet. Det palestinska samhället är sönderslaget. På Västbanken lever de i isolerade enklaver, övervakade av israelisk militär. I Gaza lever en och en halv miljon palestinier hopträngda i ett belägrat och överbefolkat område.

De har inte ens samma politiska ledare i Gaza och på Västbanken.

Men att samhället är sönderslaget och folket besegrat betyder inte att våldet upphör.

Jag har hört vanligtvis sansade

palestinier försvara självmordsbombare som den sista återstående demonstrationen för att visa att deras nation existerar.

Dödliga raketer

Och de meningslösa – men dödliga – raketer som Hamas närmast på måfå skickar in i Israel? Den massiva, tre veckor långa straffexpeditionen i Gaza syftade till att få Hamas – och territoriets invånare, antar jag – att säga: priset är för högt.

En av dem som skulle lära sig den läxan var Azhar Jumma. Det var en svår läxa. Fruktträden är borta. Hennes vardagsrum har blivit en grotta där taket lagt sig på snedden, och snart kanske det rasar helt.

Lämnar hon sin grotta kan hon se grannarnas hus som är förvandlade till högar av sand, grus och betong. Hon kan se en tolvårig pojke som balanserar på en av högarna och letar efter trasiga elledningar. Han virar ihop dem till små nystan och hoppas sälja dem till en upphandlare på Kuramatorget för motsvarande 4,50 kronor kilot.

– Pengarna ska jag ge till far, säger pojken. Han hade en bil och skjutsade människor men en israelisk stridsvagn förstörde bilen. Jag ska ge honom pengarna så att han kan köpa bröd.

”Vi måste kämpa”

Det kan Azhar se, och vad blir svaret på läxan?

– Har vi någon respekt för oss själva måste vi kämpa, sa hon.

Jag sitter i mitt dammiga, utkylda hotellrum och skriver. Det är en grå dag med regn i luften. Vänder jag mig om kan jag se ut över Medelhavet. Nyss hörde jag tunga

skottsalvor norrifrån, sannolikt israeliska patrullbåtar som varnar palestinska fiskare. Det var tredje gången i dag.

Någon ringer från Stockholm och frågar om vapenvilan håller.

Jo, vapnen har i stort sett tystnat. Men de vilar bara.