Jag skäms för mina stamhak

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-25

Eric Rosén , 28, skriver bloggen ”Det ljuva livet” och spelar skivor på bland annat Snotty och Imperiet.

Man ska inte tro att man är något. Man ska inte tro att ens eget sociala liv är något speciellt. Och det gör man inte. Eller i alla fall inte jag, inte när det kommer till mina val i Stockholms nattliv. Åtminstone ter det sig så när någon som inte bor i Stockholm hälsar på.

Favoritrestaurangerna framstår plötsligt som tråkiga och skabbiga, stammisbarerna som hopplöst daterade och älsklingsklubbarna som ängsliga och löjliga.

Jag börjar flacka med den annars så målmedvetna blicken och hör mig själv föreslå val jag inte själv skulle ha gjort. Jag förvandlas till en turistguide som rapar upp Gondolen för middagsmat, Inferno för barhäng och Sturecompagniet för klubbkväll trots att jag nästan aldrig annars går dit. Mina egna vanor duger liksom inte längre.

Inte ska väl jag förhäva mig och ta med folk till gamla vanliga Nada, rekommendera kyckling i röd curry från thaikrogen i kvarteret eller ge sken av att Esque imponerar med sina bokningar. Inte ska väl jag tro att andra kan uppskatta det jag uppskattar. Eller?

Det är såklart en idiotisk jantepräglad inställning jag har och jag vill bli av med den. Naturligtvis vill de som besöker Stockholm se precis allt annat än det som föreslås i fula broschyrer. Det finns ingen anledning att skämmas över de genomhärliga ställen man tagit till sitt hjärta, gjort till sina egna. Tvärtom.

Är det något jag fått ut av de tusentals och åter tusentals kronor jag investerat i vad vi slarvigt brukar kalla ”nöjeslivet” är det förmågan till urskiljning. Jag vet numera vad som är gott nog och vad som inte alls appellerar. Jag vet bättre.

Å den andra sidan klarar jag trots det inte för mitt liv av att välja mellan Novellfesten och Fight Club ikväll. Båda verkar roligast och bäst.

Eric Rosén

ANNONS

Följ ämnen i artikeln