Festivalens modigaste

NYHETER

Glenn Hysén berörde alla i öppningstalet

1 av 2 | Foto: Populär Efter invigningstalet var det många som ville bli fotograferade tillsammans med Glenn Hysén, många var blanka i ögonen.

Vem är Glenn Hysén att uttala sig om homosexualitet, fördomar och förtryck?

Karln medgav när jag talade med honom att han aldrig reflekterat över sådana frågor.

Tvärtom, sa han när vi stod vid sidan av scenen där han ett par timmar tidigare hade hållit öppningstalet för Pridefestivalen, han levde i en miljö där skämten haglade om ”bögar, judar, halta och lytta”.

Ändå var det han som skapade elektricitet kring festivalen, och det var väl just för att han är den han är och inte för att årets festival har sport som tema.

Hör inte hemma

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade också hållit ett fint tal, om än till stora delar skrivet med moderat autopilot: ”sund individualism”, ”regeringen satsar mer på svensk idrott än någon annan regering gjort.”

En pressekreterare dök på mig och undrade om jag ville tala med Lena, vilket jag tackade nej till.

Och där kom socialdemokraternas ledare Mona Sahlin släntrande genom vip-grinden. Hon fick gå oantastad.

Men när Hysén, en pensionerad fotbollsspelare, visade sig kom folk fram och bad att få stå bredvid honom, och ta bilder.

Det var för att han inte självklart hörde hemma här, i Tantolunden i Stockholm, bland tusentals homo-, bi- och transsexuella människor. Hysén är en stjärna men också en svenne, en av dem som skämtar–eller snarare skämtade–om bögar i omklädningsrummet.

– Jag reflekterade aldrig, sa han när vi stod bredvid scenen där en grupp ungdomar nyss sjungit om stoltheten i att vara bög.

Talade i strid med historien

En professionell talskrivare i Göteborg hade skrivit manus åt honom. Ledningen för Pridefestivalen hade tittat på det så att Hysén inte skulle trampa på verbala minor.

–I första utkastet sa jag ”ni” till publiken. Men det är just det man inte ska göra. Det ska ju inte finnas något ”ni” och vi andra.

Glenn Hysén har fotbollen att tacka för allt. Den var hans liv som spelare, den är hans liv som tv–expertkommentator.

Ändå talade han om idrotten som ibland fostrar oss till ”ängsliga flockdjur med bögfobi”, om ”omklädningsrummens verbala odör”, att alltför för få ”orkar ifrågasätta idrottens värderingar”.

Glenn Hysén talade i strid mot sin egen historia, mot omklädningsrummens täta gemenskap, i polemik mot tusen skämt och hundra flabb. Det är symptomatiskt att Riksidrottsförbundet först i år har ett tält på Pridefestivalen medan till exempel försvarsmakten varit med sedan 2002.

En främmande värld

Efter talet sa Hysén:

– Jag var nervös.

Han tittade ut mot festivalområdet.

– Det här är en främmande värld för mig. Det stärker mig att jag vågade gå hit.

Emelie Wretman och Veronica Sundvisson, båda 21, bad att få bli fotograferade tillsammans med honom. Sedan kom fler och några var blanka i ögonen av känslor.

Öppnade en dörr

Ett proffs hade skrivit talet men det var i högsta grad Hyséns eget.

Det kände publiken. Hysén talade inte, som kulturministern, i tjänsten. Han var inte, som Mona Sahlin, bland gamla vänner.

Känslorna uppstod inte för att han är en stjärna, utan för att han var modigare än någon yrkesmässig opinionsbildare och öppnade en dörr.

Läs mer:

Peter Kadhammmar