Heja mörkret!

Publicerad:
Uppdaterad:
Karin Fällén, 20 år, Stockholm, är mångsysslare.
Karin Fällén, 20 år, Stockholm, är mångsysslare.

Jag blir alltid väldigt nere och depp när hösten sätter fart. Jag sjunker ner i något slags ångestfyllt träsk fyllt med tankar om universum blandat med oro inför framtiden, och jag kommer liksom inte loss.

Under hösten och vinterns lopp lossar geggan saktare än säkert och till slut sitter man där, geggfri i vårvärmen, fortfarande i tankar om framtiden. På något vis har dock dessa svarta, klaustrofobiska blodiglar till sömnproblem förvandlats till ljusa, doftande vitsippor och morgondagen är längtad till.

Varje dag tänker man förväntansfullt på nästa steg och vad det har att ge. Man trycker på forwardknappen i hopp om att få avnjuta någonting ännu bättre, soligare och mysigare än vad man har för tillfället.

Och innan man vet ordet av har man skyndat förbi de där ögonblicken. De där avgörande, hjärtefyllande och för själen näringsgivande ögonblicken är borta med vinden.

Där sitter man då, i slutet av oktober och förstår inte hur sommaren kunde kila förbi så fort, och hur livet kunde följa med.

Även om man låter bli så mycket man kan att tänka på det, så vet man om att man själv lät mörkret komma fram, och det finns ingen rewindknapp. Det fanns aldrig någon. Girigheten tog över, allt blev underbart för en millisekund... Och världshungern är ännu inte utrotad. Va? Vad hände?

Nu väntar årets längsta, mörkaste och kallaste årstid. Kläderna i butikerna går i grått för att matcha himlen, och leende ansikten vänds upp-och-ned när deras tillhörande kroppar släpper allt de gör och går med i den svarta paraden.

Jag spatserar längst fram med en trumma. Jag är inte ensam. Hängande huvuden med vimplar och plakat följer efter samtidigt som fler och fler tar del av tåget: "Heja mörkret!"

Kampen mot livsglädjen har börjat och ingen verkar bry sig. Här spelar det ingen roll om man struntat i tv-licensen eller har svart arbetskraft. Här håller alla varandra om ryggen. Här är alla precis lika inför höstdepressionen.

Kanske är det här vi kallar just "höstdepression" något helt och hållet biologiskt? Är det möjligen helt jädrans naturligt? Man har gått och varit fröken Livsglädje på speed i månader. Kroppen är utmattad och behöver vila. Pausen kallas "oktober-april". Kan det vara så?

Karin Fällén

Publicerad: