”Kusligt hur alla stirrade på varandra”

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Läsarnas egna berättelser om stämningen i London

Ett kusligt tomt London som håller andan, men som samtidigt försöker återgå till det normala. De är några av de ögonvittnesrapporter som Aftonbladets läsare i London har mejlat in.

Många använder cyklar och undviker tunnelbanan

Jag bor i London och åkte tunnelbana idag, det var helt öde. Många använder cyklar och undviker tunnelbanan. Gatorna runt Oxford circus är tomma, fast det är rea just nu. Det mest anmärkningsvarda är folks attityd, i linje med they can't break us down. Det verkar som om alla 'unite' över det här och det är på något sett en gemenskap i det hela.

/Nina, London

Folk visar sig otroligt starka

Jag bor mittemellan Russel Square och Kings Cross, och har praktiskt taget allt kaos precis utanför dörren.

Jag reser dagligen med Piccadilly line till jobbet i Mayfair, lyckligtvis hann jag med mitt vanliga tag, 5 minuter innan bomben inträffade, och kom ut från stationen vid Green Park nar det small.

Hemma i Kings Cross är allt väldigt lugnt, ganska tyst på gatorna, men folk fortsätter så gott som mojligt med sina dagliga rutiner och aktiviteter, och tycks i allmänhet inte vara alltför påverkade av katastroferna som har inträffat.

Alla verkar se det positiva i det negativa att det kunde, trots allt, ha varit värre. Inte heller har jag sett någon vidare panik, inte ens bland de mer direkt inblandade.

Jag tycker att detta bevisar att vi är starkare an dessa terrorister och att det tar mycket mer for oss än detta for att vi ska falla samman.

/Zara, London

Livet måste gå vidare

Jag har bott I London i över 10 år nu och jobbar mittemot High Court of Justice på the Strand.

Jag kom som vanligt in på kontoret vid halv 9, så jag var inte speciellt nära någon av bomberna och eftersom man inte visste vad som skulle hända när fler och fler bomber detonerade kändes det som att kontoret var den säkraste platsen. Framåt 2-tiden gick jag till slut ut på en promenad längs the Strand och Fleet Street som var helt tomt på bussar och bilar med bara en och annan ambulans och taxi som passerade. Stämningen var väldigt lugn och folk såg mest lättade ut. Ett par timmar senare lämnade jag kontoret och promenerade tillsammans med min kollega Tarja och flera hundra andra mot Waterloo Station. Väl på det överfulla tåget mot Kingston fick jag syn på min pojkvän Tom, som promenerat till Waterloo från Bond Street och som av en tillfällighet var på samma tåg och i samma vagn fast i andra ändan. Jag ropade hans namn och han tittade upp och jag vinkade ivrigt. Det kändes så skönt att se honom, eftersom vi haft två väldigt oroliga timmar på morgonen innan vi lyckats få tag på varandra och försäkra oss om att vi var ok.

Imorse var tåget, som annars är proppfullt, inte ens halvfullt och visst kändes det ganska obehagligt att sitta där och tänka på vad som hänt och vad som eventuellt kan hända igen när som helst och var som helst. Men jag tror ändå att man måste försöka leva så normalt som möjligt. Det är ju högst sannolikt och i stort sett bekräftat att det är terrorister som ligger bakom det här och om man börjar hålla sig borta från centrala London av rädsla så hjälper man ju dem att uppnå ett av sina mål.

Tom och jag ska gå på bio i West End ikväll och sen gå ut och äta. Livet måste gå vidare!

/Karin Winlöf, London

Jag vill åka hem...

Stämmningen här i London känns kuslig.

Jag arbetar i Canary Wharf, men jag har inte gått till jobbet idag och min dotter får inte åka till skolan.

Det tog tre timmar for mig att ta mig hem igår och nar jag kom hem var hela gatan avspärrad for de hade hittat en väska pa en buss. De trodde att det var ytterligare en bomb.

Det är läskigt att vara här, tittar man pa bussarna sa är de tomma. Knappt några människor på tunnelbannorna. Många företag låter sin ansäallda vara hemma. Jag gruvar mig för hur jag skall kunna ta mig till jobbet pa måndag. Det ar poliser overallt, man har täckt over papperskorgar, det känns jätte läskigt. Jag vill åka hem...

/Therese, London

Stirrar anklagande på varandra

Stämningen är mycket underlig idag. När jag gick till tunnelbanan imorse var gatorna, som vanligtvis är packade med bilar och fotgängare på väg till jobbet, nästan helt tomma. Även tunnelbanan var halvfull jämfört med andra dagar, trots att flera linjer inte är öppna och de linjer som är öppna i teorin borde vara hårdare belastade än vanligt. Jag tror att många företag håller stängt idag. På tunnelbanan kändes det nästan kusligt hur alla stirrade på varandra och varandras väskor som om vi alla var potentiella självmordsbombare. Några log lite ursäktande när de klev på vagnen med en stor väska som för att säga: Nej, det är ingen bomb däri och jag lovar att ta med mig väskan när jag kliver av. Överallt känns stämmningen tryckt. Det som igår var ett behov av att få prata av sig om det som hade hänt med nästan vem som helst på gatan har idag forändrats till en tryckt tystnad. Antagligen är folk fortfarande i chock och kanske har alla berättat sin histora så många gånger redan att de inte orkar mera just nu. Men man tänker på det hela tiden och jag har svårt att koncentrera mig på mina arbetsuppgifter, i likhet med många andra på mitt jobb. Det kommer nog ta ett bra tag innan hela händelsen verkligen sjunker in.”

/Emma Gunnarsson, London

”Vi måste gå vidare”

”Jag tog tunnelbanan till jobbet idag klockan halv åtta. Svart framsida på Metro. Vagnarna var kusligt tomma och man fick omedelbar och vaksam ögonkontakt med sina medpassagerare. I högtalarna lät det som om vi var på en flygplats, med ständiga påminnelser om att inte överge sitt bagage och att hålla uppsikt.

Jag hade tur som var pa Bakerloo Line istället för på Circle Line igår morse när vi for förbi Edgware Road stationen då det hände.

Idag vill vi göra allt som vanligt. För vi måste.”

/Maria Remle, London

Misstänksamma blickar

Jag var redan på jobbet igår när det hände, så jag hamnade tack och lov inte mitt i infernot. Det är förvånansvärt mycket som fungerar så här på fredagsmorgonen, jag är imponerad över hur snabbt man har fått igång stora delar av tunnelbanan. Det känns konstigt att gå på bussar och tåg, och man tittar självklart lite extra på människor runt omkring sig. Det är trist att man ska vara misstänksam, med det är ju samtidigt ganska mänskligt. Jag tror att stämningen här är ganska bra med tanke på vad som har hänt. Tyvärr har många Londonbor fått någon slags rutin vad gäller terrordåd. Samtidigt var det ju också den rutinen som gjorde att alla räddningsarbetare var så väl förberedda, och kunde jobba så effektivt. Jag jobbar i Ealing Broadway där IRA bombade för några år sedan, och tyvärr är det nog så att det var en fråga om när, snarare än om.

/Monika Sundström, London

Hela staden är enad

Det är de små sakerna som gör att gårdagens hemskheter får en mänsklig sida - affärer höll öppet och delade ut vatten till folk som var tvungna att promenera hem, folk log och nickade mot varandra pa ett sätt som jag aldrig upplevt under de sju år jag bott i London, lunchställen delade med sig av sina smorgåsförrad till dem som var pa vandrande fot, folk tutade åt bussar när de väl kom igång igen framåt eftermiddagen, i morse tutade och vinkade folk åt polis- och ambulanspersonal på väg runt om i staden. Den överhängande känslan är att hela staden är enad, på ett sätt som jag aldrig känt förut, och man tar hand om varandra.

Och även om folk har blivit avrådda från att åka in till centrala London om det inte är absolut nödvandigt idag verkar många ”ge fingret” åt terroristerna och kämpar på - sätter sig pa bussar och tunnelbana så här ett dygn efteråt, och många menar att de som stannat hemma ger efter för de veklingar som orsakat dessa ofattbara terrordåd.

/Anna Lagerkvist, London

Vänlig stämning på gatorna

I morse var jag tveksam om jag skulle gå till jobbet, men jag gjorde mig i ordning och gick till min vanliga busshållsplats. Vanligtvis är det mycket folk som åker, idag var det bara jag och en till vid busshållsplatsen. När vi klev på bussen, log den andre passageraren till mig och sa: ”Man hoppas denna bussresa går bra”. Vid nästa hållplats klev en kvinna på, hon hälsade gott godmorgon på busschaufforen och log mot mig och sa ”hoppas allt går bra idag”. Det var inte mycket folk på bussen och inte på tunnelbanorna. Min familj som jag bor i här, klarade sig alla bra. En av barnen är hemma från skolan idag eftersom den ligger mitt i centrala London. Jag hoppas att allt sakta återgar till det normala. Jag är van att sitta hemma i trygga Sverige och se allt detta på tv, denna gång är man mitt i. Men jag forsöker att inte vara rädd. Och återgå till mitt normala liv här i London.

/Angelica Olausson, London

Publicerad: