...men här vill få leva

1 av 6 | Foto: BJÖRN LINDAHL
19 MIL TILL HIMLEN Anna Sjöberg och Emma Sandström, med barnvagn, möts på en gata i Hammarstrand där en avslagen stämning råder. Två tredjedelar av kommunens 5 557 invånare är pensionärer, få unga. Tio procent är arbetslösa. Inget underlag för skolorna, inga investeringar. Och: ”hyrorna är lika dyra som i Östersund”, konstaterar en dam.

avStaffan Heimerson

NYHETER

RAPPORT FRÅN HELVETET, HAMMARSTRAND.

Rodelbanan i Hammarstrand står som en symbol för läget i samhället:

Det bär utför.

– Du skulle se, sa en skogs­arbetare från Kälarna som åt ugnsstekt falukorv på Lotties kök, banan är bara ogräs.

Rodel är en snabb och farlig sport och den ettusen meter långa rodelbanan – belägen där Kullstaberget möter Vättaberget – var Hammarstrands claim to fame. Där kördes VM vid tre tillfällen fram till 1981 och en World Cup 1989. Men sedan tappade Svenska bob- och rodelförbundet intresset för den.

Högt upp på berget finns – på Hollywoodvis – ortens namn i jättehöga bokstäver. Men skylten vänder sig inte mot dem som färdas Riksväg 87 i östlig eller västlig riktning. Bokstäverna vänder sig mot ett ingenting.

Och mellan de omålade bräderna som bildar banan växer – nej, inte ogräs men försommarens smörblommor och hundkex. Lika illa det.

Det råder samma avslagna stämning längs den gråmelerade Centralgatan i det som är centralorten i kommunen Ragunda, känd från teveserien ”Allt för byn” men nu med platssiffra 255 i nyhetsmagasinet Fokus kvalitetsklassning av rikets 290 kommuner.

Profilen är klar: Många gamla, två tredjedelar av kommunens 5 557 invånare är pensionärer, få unga. Rullatorn är vanligare än barnvagnen. Tio procents arbetslöshet, inget underlag för skolorna, ingen invandring, inga investeringar utifrån trots att det är en plats med nio kraftverk vilka ger Sverige tio procent av landets vattenburna elektricitet.

– Vi har inget att erbjuda, konstaterade Siv Vestman, 77.

– Hyrorna är lika dyra som i Östersund, inföll Maj Näsman, 78.

– Vart tar alla pengarna vägen?

Det är en smärtsam frågeställning för Terese Bengard, kommunalrådet som kasserar in Sveriges (och därigenom sannolikt världens) högsta kommunalskatt.

– Det är ingen som vill bo här, sa hon. Ja, vi nedmonterar. Jag var just i Borgvattnet, en annan av kommunens orter, och hade sorgen att behöva stänga skolan där. Underlaget är för litet.

Bengard är en mörk skönhet från Skellefteå, en 35-årig tvåbarnsmamma, som med utbildning i kommunikation kom som kommunal tjänsteman till Hammarstrand.

– Efter några år fann jag att jag skulle kunna uträtta mer som politiker än som tjänsteman. Med sin valkampanj i höstas lyfte hon sitt parti med 14 procent till 55. Därmed blev hon kommunalråd.

Det socialdemokratiska stjärnskottet har både idéer, fighting spirit och sinne för one-liners. Hon uppmärksammades nyss för sitt förslag om stöd till provrörsbefruktning och adoption för sina 500 kommunalanställda.

– Vi måste få fler vuxna och barn att bo här. Tänk om alla Ragundabor värvade en person att flytta hit. Vi har bättre dagis än de har i Danderyd. Och här tittar folk varandra i ögonen och menar det när de frågar: Hur mår du?

– Det här är som en levande Facebook.

Men inte ens kring bygdens största attraktion, den thailändska paviljongen vid Bispgården, lyser optimism, däremot en doft av skandal: Ledningen med hustrur kostade på sig en två veckors studieresa till Bangkok.

Den 24-årige Niklas Edström som kommit tillbaka till hem­bygden från Stockholm för att sommarjobba på anläggningen sa om bygdens attraktionskraft:

– Macken stänger klockan åtta. Och sen är allt stängt.

Det unga kommunalrådet sa:

– Har de valt mig för att för­rätta en långsam begravning har de valt fel person. Om vi ger upp finns ingen räddning.

Men vägvisarna är som varningssignaler. En pekar mot Döda fallet, en annan mot Dö­viken.